En skogsägare, låt oss kalla henne Doris, skickar in en avverkningsanmälan. Precis som vanligt har Skogsstyrelsen sex veckor på sig att hantera anmälan.
Tiden löper ut och Doris planerar, tillsammans med sin skogliga partner, vidare för avverkningen. En solig vårvinterdag i mars dimper en delgivning från mark- och miljödomstolen ner i Doris mailkorg. Hjärtat klappar och svetten bryter fram i pannan. Vad i hela friden har jag gjort, tänker hon i panik.
Det visar sig att en naturvårdsorganisation har synpunkter på hur avverkningsanmälan hanterats av Skogsstyrelsen. Organisationen har därför valt att överklaga det så kallade nollbeslutet, alltså att Skogsstyrelsen i praktiken inte fattat något beslut alls utan låtit de sex veckorna för anmälan löpa ut.
Nu påbörjas en domstolsprocess. Trots att det är Skogsstyrelsens nollbeslut som ifrågasätts så blir Doris, inte ansvarig myndighet, motpart till naturvårdsorganisationen.
Doris anlitar ett juridiskt ombud – och hen lägger många timmar på att förklara varför myndighetens agerade är fullt rimligt. Efter fyra månader kommer domen.
Mark- och miljödomstolen tycker att Skogsstyrelsens har gjort rätt och, förutsatt att beslutet inte överklagas till högre instans, kan Doris fortsätta med sin planerade åtgärd. Doris får själv stå för sina kostnader för juridiskt ombud, trots att det var Skogsstyrelsens nollbeslut som överklagades – och trots att hon faktiskt fick rätt till slut.
Doris finns inte på riktigt. Men det gör tyvärr flera andra skogsägare i samma sits. Det är rimligt att ställa sig några frågor: Hur har det blivit så här och var det verkligen detta politikerna tänkte sig från början?
Svaret på den första frågan är Århuskonventionen. Den bygger på insikten att miljöarbetet måste vara förankrat hos allmänheten och att det kan förbättras genom allmänhetens påverkan på myndigheter och beslutsfattare.
Konventionen och direktiven innehåller därför regler om att allmänheten skall få ta del av fakta om miljön och få medel att påverka myndighetsbeslut som har inverkan på miljön. Det är naturligtvis klokt.
Gradvis har det dock skett en förändring i tillämpning och praxis i domstolarna. När statsminister Göran Persson, tillsammans med miljöminister Lena Sommestad, i januari 2005 klubbade propositionen som inför konventionen i svensk lag, kan de inte ha föreställt sig att skogsägare ska hamna i domstol för att de anmält att de, med medgivande från ansvarig myndighet, tänker fortsätta med sin grundlagsskyddade pågående markanvändning.
I praktiken kan varenda avverkningsanmälan överklagas på det här sättet. Det är ett systemfel.
Som tur är går system att justera, det behöver göras skyndsamt. Inte för att tysta miljöorganisationer, som naturligtvis fyller en viktig funktion. Utan för att skapa rättssäkerhet en rimlig maktbalans där inte enskilda skogsägare hamnar i domstol för att de vill bruka sin mark.
