Ann-Katrin Öhman

Den ståtliga gula herrgården på Agropark i Öjebyn har anor ända från 1800-talet. Här brukade sågverkspatronen Carl Anton Hedqvist 500 hektar och gården var därmed den största enskilda gården i Norrbotten.

Vid hans död övergick den till den statliga Egnahemsnämnden för att efter andra världskriget bli försöksgård för SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Sedan några år har Hushållningssällskapet övertagit verksamheten.

– Det är intressant hur vissa odlingar som gjordes på 1950- och -60-talen blir aktuella på nytt, säger Ann-Kristin Isaksson, driftledare för trädgårdsavdelningen på Agropark i Öjebyn.

Ett exempel är allåkerbäret som togs fram av statshortonomen Gunny Larsson. Hon korsade det norrbottniska åkerbäret med Alaskaåkerbäret och fick fram en sort som är större än det vilda åkerbäret, fast med mer smak än Alaskaåkerbäret. Men det blev ingen större rusning efter allåkerbäret. Då fanns det fortfarande gott om vilda åkerbär att plocka i dikesrenarna vid odlingsmarkerna i Norrbotten.

I dag, när många dikesrenar helt försvunnit vid täckdikningar eller efter att jordbruksmark har vuxit igen, har intresset för allåkerbäret däremot väckts på nytt.

– Det finns några odlare som satsar på allåkerbäret på friland. Det är roligt att det får en renässans, menar Ann-Kristin Isaksson.

Dagens vertikala odlingar med odlingshyllor som växer på höjden, och plantor som inte står i jord utan matas med näringslösning under en himmel av lysdioder, är inget nytt.

Redan på 1960-talet byggdes, med bidrag från Norrlandsfonden, ett 15 meter högt tornväxthus i Öjebyn. Det försågs med en hiss som lyfte en lång rad växtlådor från golv till tak och ner igen på en timme. Växterna doppades i ett näringsbad varje gång de kom ner till golvet och under rundturen fick de i sann 1960-tals anda en dusch med skyddsbesprutning.

Tanken var att göra norrländsk trädgårdsnäring mer konkurrenskraftig genom att odla krukväxter och även sallat året om.

– Man hade belysning dygnet runt i växthuset, så många äldre här minns att det lyste så vackert om tornet, säger Ann-Kristin Isaksson.

Men försöket fick ett abrupt slut julen 1965. Vid ett strömavbrott frös växthuset ihop och de krysantemumblommor som fanns kvar förstördes. En rad tekniska problem gjorde att försöket med tornväxthuset aldrig återupptogs.

– Det var svårt att få till rätt luftfuktighet. Det blev också stora temperaturskillnader mellan markplanet och toppen av tornet, säger Ann-Kristin Isaksson.

Sara Byström med prototyp för tornväxthus.

<h3>Lockar både professionella och hobbyodlare</h3>

I dag handlar försöken i Öjebyn mycket om fruktträd och bärbuskar. Härdigare äppelträd och mildare klimat med längre höstar gör att det går att få riktigt bra skördar av äpplen i Norrbotten. Även där var Gunny Larsson en föregångare när hon gjorde ett urval av försöksmaterial av äppelsorter, bland annat Silva som är en kombination av det kanadensiska äpplet Melba och det svenska Stenbock.

– Intresset för trädgårdsodling och även för fruktträd har ökat både från hobbyodlare och professionella odlare de senaste åren, menar Ann-Kristin Isaksson.

Från lokala bagerier och bryggerier kommer dessutom önskemål om att få vete och korn från Norrbotten.

– Vi har haft en del demonstrationsodlingar i år som har tagit sig bra. Kanske kommer det att gå att odla vårvete till kvarnkvalitet och korn till malt så här långt norrut i större skala i framtiden, säger Sara Byström, platschef på Agropark.

Att odla på höjd, som i urbana odlingar i storstäder, är inget nytt. Redan för 55 år sedan byggdes ett 15 meter högt tornväxthus i Öjebyn utanför Piteå – men vid ett strömavbrott tog försöket slut med förskräckelse.

Intresset för trädgårdsodling och fruktträd ökar i Norrbotten.

Pionjärförsök i Öjebyn gör avtryck än i dag

Marknad

Intresset för trädgårdsodling och fruktträd ökar i Norrbotten – på Agropark genomförs just nu flera olika försök.