d

”Hur tänker skogsnäringen lösa sitt miljöproblem?”

Inom industrin talar man om att utsläpparen ska betala men när det gäller att motverka den biologiska utarmning i skogen gäller i stället principen ”frihet under ansvar”, menar Magnus Nilsson.

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Nyss firade IVL, Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning, numera IVL/Svenska Miljöinstitutet, 60-årsjubileum. Institutet kom till i samarbete mellan staten och industrin. Bakgrunden var de alarmerande effekterna av decenniers utsläpp till luft och vatten, inte minst från cellulosaindustrin. Centrala aktörer inom näringen insåg att problemen inte kunde negligeras utan måste lösas.

Staten backade upp, inte bara genom stöd till IVL och annan forskning, utan också genom olika subventioner som inledningsvis lyfte av industrin en del av åtgärdskostnaderna.

Projektet lyckades. Utsläppen har minskat radikalt och miljöarbetet har blivit en självklar del av verksamheten, vilket gett företagen starka motiv att utveckla både nya tillverkningsmetoder och ny, billigare och mera effektiv reningsteknik. Ingen kommer i dag på tanken att skicka notan till skattebetalarna.

Principen ”förorenaren betalar” handlar inte om att peka ut eller straffa någon, utan just om att skapa en incitamentsstruktur där alla aktörer uppmuntras att bidra till att lösa problemen till så låg kostnad som möjligt. Men för att lyckas krävs att kostnadsansvaret läggs så nära dem som har bäst förutsättningar att begränsa kostnaderna som möjligt.

När det gäller att motverka den biologiska utarmning som det moderna, storskaliga skogsbruket orsakar, gäller i stället principen ”frihet under ansvar”.

Enligt skogsvårdslagen är alla skogsägare skyldiga att ta vissa hänsyn, men kraven är begränsade och primärt knutna till hyggesfasen. De räcker inte på långa vägar för att hantera problemen, och det är inte heller syftet.

På vissa arealer krävs tuffare restriktioner än de generella kraven, och då förväntas staten träda in.

Att så mycket ansvar lagts på andra än de som har bäst förutsättningar att hålla nere skogsbrukets miljökostnader, leder så klart antingen till att problemen inte löses eller till att kostnaderna i onödan drivs upp.

Såvitt jag förstår är näringen djupt missnöjd med rådande ordning.

Att industrin måste ta den fulla kostnaden för sitt miljöansvar hör jag aldrig någon klaga på, trots att åtagandet årligen kostar branschen miljarder.

Men hur vill näringen ha det när det gäller skogsbruket? Vill man att arbetet fortsatt ska vila på svaga, ofta lynniga juridiska regelverk, och fortsatta, stora bidrag från staten? Eller längtar branschen efter att göra det industrin gjort med utsläppsfrågan – själv få det fulla ansvaret för att lösa problemen?

Vart siktar egentligen skogsnäringen när det gäller den biologiska utarmningen? Vilken är motsvarigheten till industrins mål om nollutsläpp – visionen om hur det ser ut när ansträngningarna lyckats? Kort sagt: Hur tänker skogsnäringen lösa sitt nya miljöproblem?