Regeringens uppdrag åt Jordbruksverket att utforma en modell för utbetalningen av stöd till lantbruk som drabbats av torkan stämmer till eftertanke. EU:s jordbrukarstöd lär komma att förändras. Det är hög tid att fundera på hur framtidens stödsystem ska utformas och hur AI och ny teknik ska användas.
Nästa år är det val till EU-parlamentet och det lär innebära reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken. Risken finns att det utmynnar i ännu mer detaljerade stödvillkor, men framför allt betydligt större möjligheter till övervakning och kontroll.
Den mycket rimliga utgångspunkten i uppdraget till Jordbruksverket är att stödåtgärderna ska riktas till de företag som drabbats värst av torkan och där stöden gör mest långsiktig nytta. Det är inte fel att precisionen i krisstöden ökas, både av resurshushållningsskäl och för stödens legitimitet i politiker och väljares ögon. Men det är inte oproblematiskt.
Regeringen är antagligen märkt av ståhejet kring elstödet, som kritiserats för att delas ut till höginkomsttagare med billiga fasta elavtal. Att ett krisstöd till lantbrukare som drabbats av torkan verkligen går till de värst drabbade gårdarna är viktigt. Risken är dock uppenbar att många lantbrukare blir besvikna.
Nu återstår det att se vilka konkreta förslag Jordbruksverket kommer med. De ska redovisas redan den 4 augusti, vilket gör att man får ställa rimliga krav på hur detaljerad utredningen kan vara.
För framtiden är det dock intressant att fundera på vad det betyder att regeringen i uppdraget anger att stöden inte bara ska vara effektiva och ändamålsenliga utan också riktade. Mottagare ska vara de företag som påverkats svårast och där ett stöd bedöms nå bäst effekt för att begränsa torkans långsiktiga konsekvenser för svensk livsmedelsproduktion.
Det är naturligtvis givet att ett krisstöd ska gå till krisdrabbade företag. Men samtidigt finns det anledning att sätta ett frågetecken kring vad som avses med bäst effekt. Uppdragets formulering ger onekligen ett visst tolkningsutrymme.
Jordbruksverket har nog tillräcklig självbevarelsedrift för att undvika att skapa en situation där en myndighet tvingas sätta sig till doms över vilka jordbruksföretag som har en framtid – det vill säga i vilkas händer stöden ger bäst effekt – och vilka stöden i praktiken är bortkastade på.
Givet den ständiga, allmänna kritiken mot EU:s jordbrukarstöd finns det anledning att fråga sig om det i framtiden kommer att ställas högre krav på lantbruksföretagen för att kvalificera sig för olika former av stöd. Till exempel genom att visa att stöden till den individuella gården har bra effekt på den långsiktiga livsmedelsproduktionen.
Nästa period av den gemensamma jordbrukspolitiken är inte långt borta och de tekniska hjälpmedlen för att övervaka och kontrollera vad som händer på gårdarna och deras ekonomi blir allt bättre. Satelliter, drönare och AI minskar kraftigt kostnaden för övervakning, samtidigt som kvaliteten på den insamlade datan blir bättre.
Det är naivt att tro att framtidens EU-stöd kommer bli enklare. Det enda som sannolikt kan vända trenden mot mer detaljerade regler och övervakning är ett lönsamt jordbruk som inte behöver stöd. Sen behöver man ju inte var konspiratoriskt lagd för att fundera på om politiken verkligen skulle vilja avveckla stödsystemet, eftersom det är ett effektivt styrmedel för att genomföra klimat- och miljöpolitiska mål.
Inför nästa års val till EU-parlamentet bör partier och kandidater ha tänkt igenom hur de ser på: generella respektive speciella villkor för att kvalificera sig för stöd; användningen av ny teknik för att övervaka och kontrollera stödvillkoren; stöden som en övergångslösning till lönsamhet eller ett styrmedel.
Detta är viktiga principiella frågor som har betydelse för unionens lantbruk. Men i det korta perspektivet är det viktigaste att torkstödet delas ut snabbt. Fördelningen lär få kritik oavsett vad Jordbruksverket kommer fram till. Regeringen kan mildra den kritiken genom en substantiell nationell medfinansiering, vilket är motiverat av torkan.
