facebooktwittermail d

Hur kan LRF vara för slamspridning när lantbrukarna är emot?

LRF lever inte upp till kraven i sin egen slampolicy. Om växtnäring ska vara så ren som möjlig är spridning av avloppsslam omöjlig, skriver Bertil Hagström, Magnus Hedenmark och Gunnar Lindgren. 

Spridning av rötslam på åker
Avloppsslam hör inte hemma på åkrarna, menar debattörerna. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/IBL

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

I enkätundersökning 2017 bland 1 000 svenska jordbruksföretagare visade det sig att en klar majoritet var negativ till spridning av avloppsslam (Tidningen Land 15 maj 2017), detta trots att man dessutom skulle ha fått betalt för att sprida slam på åkrarna.

LRF antog en ny policy som tydligt tog ställning för att växtnäring som återförs ska vara så ren som möjligt. Detta för att inte skada förtroendet för livsmedelsproduktionen, vilket i praktiken innebar ett spridningsstopp. Föroreningar som tungmetaller, mikroplaster, läkemedelsrester, flamskyddsmedel och antibiotikaresistenta bakterier måste elimineras innan man skulle kunna återföra slam till åkermarken, vilket torde vara självklart för vem som helst.

Men bara något år senare verkar jordbrukarna inom LRF plötsligt ha ändrat uppfattning. Ordförande i den region som är mest positiv till slamspridning, Per Pettersson LRF Mälardalen, uttalar sig om plast och säger tämligen okunnigt ”Det har också konstaterats att plasten försvinner efter några år i marken” (Tidningen Land Lantbruk 12 augusti 2019).

Andra vet mer och bättre, bland andra organisationen ”Håll Sverige Rent”: Plast som hamnar i naturen delar sig till mindre och mindre bitar och blir till slut till mikroplast. Ingen vet exakt hur länge den stannar kvar i naturen – men det är en lång, lång tid”. Bara för att plasten inte syns innebär det inte att den inte finns kvar.

Kemikalieinspektion varnar medborgarna för kadmium via kosten, som man får i sig genom främst spannmål och rotfrukter. Cirka 10 procent av alla frakturer orsakade av benskörhet kan relateras till kadmiumintaget via maten (Kemikalieinspektionen PM 12/12). Tyvärr finns inga tecken på att kadmiumexponeringen minskar i Sverige. Halten kadmium i åkerjord måste givetvis minska.

Utöver slammets innehåll av hormonstörande kemikalier, läkemedel, flamskyddsmedel och metaller finns också tusentals av de helt obrytnedbara och hälsofarliga PFAS-ämnena. Redan i dag får många i sig mer än vad som anses vara ett tolerabelt veckointag.

LRFs ordförande i Mälardalen, Per Pettersson, ångar på och ser inga risker alls med att samla ihop allsköns kemikalier via slammet för att sedan sprida detta på det viktigaste vi har för vår överlevnad.

Det är så märkligt att man kan tänka sig att andra intressen ligger bakom dessa lovord för slam. Ett slags förfinat slam har Svensk Vatten basunerat ut som en lösning, men slam är slam och snus är snus om ock i gyllne dosor, för att travestera Fröding.

Skyll nu inte heller på branscherna inom LRF, det är LRF som måste stå upp för en ansvarsfull miljöpolitik! Det är ett etiskt och moraliskt totalhaveri som LRF står för!

Det finns ju faktiskt lösningar för att hantera fosforbehoven i stället för att lägga slam på åkrarna. Till exempel i Tyskland har man kommit långt med nya metoder. I Schweiz är det förbjudet att sprida slam på åkrarna och slam måste brännas, men fosforn kan ändå tillvaratas.  Det finns nu dessutom lovande projekt med att utnyttja den fosfor som finns gömd i LKAB:s gruvavfall. Så gödningsmedel torde nog finnas i överflöd framöver för svenska jordbrukare.

Hur kan LRF överhuvudtaget försvara sin slampolicy?

Bertil Hagström, medicine doktor, Läkare för Miljön

Magnus Hedenmark, ekotoxikolog, Ingenjörer för miljön

Gunnar Lindgren, civilingenjör

Fotnot: LRF har erbjudits replik men avstår.