”Vad hjälper en flagga på Facebook?”

Nu är alla i högsta beredskap, igen. Denna gång för krig. Antagligen något av det som vi människor fruktar mest. Känslorna som väller över oss övergår till action för vissa, andra blir paralyserade. Media strömmar konstant och vi lyssnar, tittar, försöker förstå och resonerar.

Människans handlingskraft och goda gärningar visar ofta sin rätta sida just i dessa situationer. Hur kan jag hjälpa till, vad ska vi göra och hur kan vi tillsammans få stopp på det vidriga som nu sker framför våra ögon?

Länder, organisationer och privatpersoner samlar in, skickar förnödenheter, pengar, förbereder för att ta emot flyktingar och öppnar upp på ett sätt som vi medborgare i vardagen annars kan vara mer restriktiva med. Alla dessa behjärtansvärda initiativ får mig dock att funderar över vårt behov av att ständigt försöka delta där det känns mest aktuellt just nu.

Sociala medier står nu i blågula färger. Många är vi som visar att vi står upp för Ukraina. Precis som vi för något år sedan stod upp för de covidsjuka och behövande. Eller som vi stod upp för miljön och Greta, för de från flyktinglägren, för terrorns offer.

Men vad betyder en flagga på Facebook, egentligen? Hur ska den handlingen värderas? En liten oro som jag inte kan släppa är att dessa signaler och handlingar från oss skapar en form av nöjdhet. Genom en uppdaterad bild på sociala medier har vi visat var vi står – vi har bidragit. I värsta fall blir det inte mer.

Jag är också en av många som gör symbolhandlingarna och försöker hjälpa till där det behövs. Men jag känner ändå min begränsning. För jag har fastnat i 2015, då jag valde att arbeta med flyktingströmmarna som kom till Sverige. Vårt samhälle tog på sig det då, och vare sig alla ville det eller inte så lever vi i den problematiken fortfarande. Ingen kan fokusera på alla problem, det blir bara självutplånande och destruktivt.

Alex Schulman koketterade klokt 2007 då Burma var i kris över västvärldens aktion att bära rött för Burma. ”Vi dricker även ett glas rött”, lade Schulman till. Det blir så här i retroperspektiv generande tydligt hur rätt han hade i sin kritik mot det ytliga engagemanget. Vad kan vi lära av det?

För min del. Jag jobbar med att odla grönsaker och att få nysvenskar i arbete på vår gård. Det är lite i det hela men det är vad det är, jag fortsätter med det även 2022.

Att vara lantbrukare är det sista yrket människan kan sluta med för sin överlevnad. Kriget gör oss kraftigt påminda. Därför tror jag att det viktigaste vi lantbrukare kan göra är att satsa stenhårt på att fortsätta odla på våra fält, att vi berättar och entusiasmerar om detta fantastiska yrke för kommande generationer. Om kriget kommer är det antagligen där vi gör mest nytta.

Magdalena Hermelin

Magdalena Hermelin är numera bosatt utanför Skänninge i Östergötland. Hon driver Hermelins Grönsaker AB och har en bakgrund inom marknadsföring och projektledning men bytte bana för tio år sedan till jordbruksbranschen.