Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.
”Hur Brasilien blev världens största livsmedelsexportör”
Brasiliens jordbruk har genomgått en fenomenal tillväxt. Torbjörn Iwarson, på plats i landet, beskriver hur det gick till.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Brasilien är idag världens största nettoexportör av livsmedel, men så sent som 1980 behövde Brasilien importera mat.
Orsaken till den fenomenala tillväxten var en dubbel kris 1973. Dels hade inte landet råd med bensin och diesel efter olje-embargot, dels ledde den globala missväxten till att Sovjetunionen köpte en stor del av världsmarknaden för spannmål, med en enorm prisuppgång och matbrist i Brasilien som följd.
Mitt i den förtvivlade dubbelkrisen år 1973 fattade militärdiktaturen besluten dels att tillverka och använda etanol istället för oljan man inte hade råd med, dels att inrätta Empresa Brasileira de Pesquisa Agropecuária (Embrapa), som är det brasilianska statliga företaget för jordbruksforskning. Målet var att odla på cerradon, den brasilianska tropiska savannen, och att ta fram sorter som tål ett tropiskt klimat.
Fram till 1973 skedde all växtförädling i länder med tempererat klimat, exempelvis av Sveriges utsädesförening i Svalöv och av Norman Borlaug, som just fått Nobels fredspris år 1970.
Cerradon, den brasilianska savannen, är för sur och näringsfattig för att odla i. Den ligger söder om regnskogen och täcker delstater som tillsammans kallas för Centrala-Västra Brasilien. Cerradon är till största delen täckt med skog med tre till nio meters höjd.
Embrapa kom fram till att cerradon kunde göras odlingsbar genom tillförsel av stora mängder kalk, fosfor och till viss del, kalium. En vanlig dos kalk är 7-10 ton per hektar.
Embrapa inledde också ett intensivt växtförädlingsarbete. För bete hämtade de ett gräs från Afrika, signalgräs, som efter förädling ger tio gånger större skörd än det inhemska gräset.
Embrapas riktigt stora framgång var anpassningen av sojabönan till tropiskt klimat. Från en produktion på drygt 10 miljoner ton år 1977 skördas i år 153 miljoner ton.
Sojabönor är basen i brasilianskt åkerbruk på cerradon. Den sås när regnen kommer, i september till oktober. På 90 till 110 dagar är den skördemogen. Om man sår den 15 oktober kan man skörda kring den 25 januari. Därefter kan man direktså majs.
Ingen lantbrukare, som jag talat med gödslar med kväve. Bakterier, även det en del av Embrapas utveckling, ökar sojabönornas förmåga att binda kväve från luften, så att det räcker för både sojabönorna och majsen efter.
Tumregeln är att ett kilo kväve ger en säck (60 kilo) produkt. Med ungefär 90 säckar (5,3 ton) majs per hektar i avkastning finns det alltså 90 kilo kväve i överskott i jorden efter sojabönorna.
Trots att det inte finns något statligt stöd till jordbruk i Brasilien, blir avkastningen väldigt hög. Om du stoppar in 100 kronor i ett års odling får du i regel minst 140 tillbaka.
Självklart är det lockande att producera mer, men det finns gränser. Den som köper mark i Brasilien måste avsätta mark till naturreservat. Andelen är olika för olika delstater – i Mato Grosso hälften och i regnskogsområden 80 procent, medan det i ”äldre” delstater bara är 20 procent. Dessutom är områden kring vattendrag alltid fridlysta.
Det är mycket vildmark, om man jämför med exempelvis Danmark eller Holland. Apropå Holland, säger man att Gud skapade världen, men holländarna skapade Holland.
Om Brasilien kan man säga att det var brasilianska forskare och strävsamma jordbrukare, som lyfte landet ur matbristen och idag mer eller mindre föder världen. Varför får inte de Nobels fredspris?
Torbjörn Iwarson
oberoende råvaruanalytiker som sedan ett par år fördelar sin tid mellan Brasilien och Sverige.