facebooktwittermail

Karolin A. Johansson: ”Varför värnas inte det hållbara fisket?”

Det är vare sig lätt eller lönsamt att vara yrkesfiskare i den mindre skalan. För; ska det fiskas så ska det tydligen göras rejält, oaktat minskande fiskebestånd. Det skriver Karolin A. Johansson i en krönika.

En hotad tradition – fisket i Kalmarsund. FOTO: JONAS FORSBERG/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

På vår gård vid Kalmarsund har det bedrivits småskaligt kustnära fiske i generationer.
Fångsten har förvisso minskat över decennierna, men traditionen är stark. Så där som traditioner blir med tiden – i synnerhet när de är hotade.

Utmaningarna har blivit allt fler.

1948 hittade skarvarna tillbaka till Sverige, och Kalmarsund, efter en bortavaro på 40 år. På 80-talet räknades de till 750 par ute i sundet. I dag är de 70 000. Oavsett vad man tycker om fågeln så delar den tveklöst samma fiskeintresse som de knappt 1 100 kvarvarande yrkesfiskarna i Sverige.

För några år sedan hittade den invasiva smörbulten hit. Denna, bokstavligt talat, fula fisk anses så aggressiv att den skrämmer bort andra arter. Den har inga problem att föröka sig lite varstans och kan leda till ”betydande effekter på inhemska arter och ekosystem”, enligt Havs- och vattenmyndigheten.

Till detta adderas vår mänskliga påverkan på livet på och under vattenytan, som exempelvis gett oss algblomning, kemiska utsläpp och plast i haven.

Och som lök på laxen (!) har byråkratin och kostnaderna ökat rejält.
Låt mig ge några närstående exempel.

Pappa, som fiskat sedan alltid, har en öppen plastbåt som mäter några få centimeter över fem meter. Det råkar dessvärre vara den magiska gränsen för att klassas som ”fartyg” och har hittills inneburit flera tusenlappar i årliga kostnader för att vara med i ”fartygsregistret för nationell trafik”.

När pappas knä var nyopererat blev fångsten mindre. Så mycket mindre att Havs- och vattenmyndigheten meddelade att fiskelicensen var indragen. En brevvända och en pragmatisk handläggare senare var lugnet återställt och fisket fick fortsätta. Inte tack vare, utan trots, småskaligheten.

Det är vare sig lätt eller lönsamt att vara yrkesfiskare i den mindre skalan. För; ska det fiskas så ska det tydligen göras rejält, oaktat minskande fiskebestånd.

Sedan 1974 har mängden lekmogen fisk i det centrala sillbeståndet minskat med nära 80 procent. De svenska och utländska trålarna har däremot ökat sitt fiske i centrala Östersjön och Bottniska viken med 70 procent de senaste fem åren. Ökningen i Svealandskusten var 218 procent under samma period, enligt Östersjöcentrum. Och trålningen flyttar allt närmare kusten.

Under förra året lyckades alla småskaliga yrkesfiskare i Stockholms län tillsammans få ihop 4,4 ton sill. Industrifisket skrapade upp 3 130 ton.

I kölvattnet lämnar trålarna inte bara förstörda havsbottnar, rubbade ekosystem, stora mängder bifångst och miljögifter som dragits upp från bottensedimenten.

I kölvattnet lämnas också frågan huruvida det kan vara viktigare att värna storskaliga trålare än det traditionella – mer hållbara - småskaliga fisket. 

Det är lätt att bli ilsk som en smörbult när man tänker på konsekvenserna.

 

Karolin A. Johansson
Lantbrukare och strategisk rådgivare
Tidigare hovmarskalk och chef för H.K.H. Kronprinsessans hovstat