facebooktwittermail

Ambitionerna att skydda skog hotar de levande landsbygderna

I och med de ökade ambitionerna från stat och politik om att skydda en halv miljon hektar skog i nordvästra Sverige kan vi få se en kolossal omflyttning av bolagsägda marker framöver.

Soligt jordbrukslandskap.
Vilken framtid väntar? FOTO: GÖTE ERIKSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

I efterhand syns allting klart. Nu kan vi se vilka beslut som formade dagens landskap.

Vi kan se hur mycket jordbrukspolitiken som klubbades i riksdagen 1947 och 1967 drev på nedläggningen av mindre gårdar med effekten att landskapet växte igen. Mellan 1944 och 1970 försvann 70 procent av hagarna i landet. Marker som i dag lovprisas för sin biologiska mångfald och som det nu läggs stora skattepengar på att skydda.

Men trots att politiken numera säger sig slå vakt om naturbetesmarker och en levande landsbygd verkar historien upprepa sig. Dagens beslutsfattare verkar inte begripa eller bry sig om hur mycket som landskapet kan komma att förändras av de ständigt ökade ambitionerna för att skydda allt större arealer skog.

När skogsområden avsätts för naturhänsyn upphör ofta brukandet. Idén är att den grova veden ska bli kvar i skogen. Det leder till färre arbetstillfällen och till att det blir svårare att försörja sig på en gård. För det är knappast troligt att naturturismen kan väga upp värdeskapandet i svensk skogsindustri.

Samtidigt är färre jobb bara en del av det som riskerar att utarma en del landsbygder. Det som verkligen har potential att förändra landskapet i delar av Sverige – och låta en ny våg av beskogning skölja över mulens marker – är att skogsbolagen tvingas lokalisera om delar av sitt ägande.

För genom att staten löser in bolagsmarker eller att den ges ett skydd får skogsbolag och institutionella ägare rätt att köpa likvärdig mark på annat håll från enskilda. Rimligt, så klart.

Men det innebär att skogsbolagen lär gå in i andra områden än där de nu är aktiva. Vi kan därför stå inför att allt fler bygder bolagiseras framöver. Något lagstiftaren sedan länge har varit emot.

Det finns i lagen spärrar som ska se till att den procentuella andelen av landets jord och skog som ägs av bolag, privata respektive staten inte förändras. Balansen ska över tid i stort vara konstant.

Ett uttryck för det här är att trots att det finns ett riksdagsbeslut på att Sveaskog ska sälja 436 000 hektar behöver det inte innebära att innehavet krymper. Enligt Sveaskogs tolkning kan bolaget nämligen köpa in lika mycket mark som det säljer, berättade det statliga bolaget för ATL för en tid sedan. Ur politisk synvinkel är det direkt kontraproduktivt.

Det är ingen större vits att sälja statliga skogar för att stärka det enskilda skogsbruket i vissa glesbygder om Sveaskog kan köpa tillbaka på andra ställen. Det är bara att flytta problematiken till andra socknar.

Varför är det då ett problem att stora skogsbolag flyttar sitt ägande från en plats till en annan? Svaret finns i hur bolagsdominerade bygder brukar se ut. Där finns nästan bara skog.

På bolagens marker kommer skogsbruket att bedrivas enligt konstens alla regler men ägandet och beslutsfattandet finns långt bort. Motsatsen är allmogedominerade bygder, där det finns många aktivt brukade gårdar med jord och skog. Där skapas arbetstillfällen på gårdarna och underlag för samhällsservice som affär och skola. Där finns ägare av kött och blod som har idéer för platsen som de verkar på. I allmogens bygder lever en initiativkraft för platsen som ett bolag med ett par hundra tusen hektar skog aldrig kan ha.

I skogsbolagens land ska först och främst skog produceras – det som bygger det svenska välståndet men knappast ett livaktigt lokalsamhälle.

I och med de ökade ambitionerna från stat och politik om att skydda en halv miljon hektar skog i nordvästra Sverige kan vi få se en kolossal omflyttning av bolagsägda marker framöver. Något som redan verkar pågå, givet de redan omfattande naturskyddsmålen.

Resultatet blir att bolagen säljer skogar i typiskt bolagsdominerade bygder till staten som har målet att inte göra något med skogarna. Sedan går bolagen vidare och köper nya skogsmarker från enskilda i områden där det är attraktivt att äga skog.

Det rationella är då att köpa i norr längs med kusterna eller i södra Sverige bortom storstädernas pendlingszoner. Där finns bra skogsmarker, närhet till industrin och en stor acceptans för skogsbruk i lokalsamhället. Bolagen kan också betala bra för dessa marken eftersom skattereglerna är mer gynnsamma för juridiska personer.

Dessa bygder som systemet närmast är riggat för att skogsbolagen ska söka sig till är dock ofta bondebygder. Där finns en del av de hagmarker som överlevde 1900-talet. Och där finns underlag för levande lokalsamhällen, än så länge.