Det ser mörkt ut för svensk animalieproduktion. Den positiva effekten av pandemiåren har klingat av. Då lagade vi mat hemma och köpte svenskt kött. Nu har restaurangerna vaknat till liv och därmed köttimporten.
Men det är inte hela sanningen. I och med att matpriserna stiger ökar även utbudet av importerade kött- och mejerivaror till lägre pris än de svenska.
Riksbankschef och politiker hejar på och uppmanar svenska folket att köpa billigare mat, det vill säga importvaror. Den politiska vurmen för dyrare ekologiska livsmedel är som bortblåst. Tanken på att svenskt jordbruk är viktigt för vår beredskap likaså.
En temperaturmätare på investeringsviljan är stallprövningarna, där man anmäler intresse för att bygga nytt eller bygga om i djurproduktionen. Den 9 mars hade ATL rubriken ”Rekordfå vill bygga stallar”. Det visar sig att 2022 var ett mycket svagt byggår för såväl mjölkproduktion som svin- och dikoproduktion.
Det finns många anledningar till detta. Det allmänt osäkra världsläget med stigande räntor och inflation påverkar säkert. Många inväntar också att reglementet under den nya Capperioden ska sätta sig. För grisproduktionen väntar nya byggregler från EU till hösten.
Motsvarande svacka i byggintresset syntes tydligt för gris- och dikoproduktionen inför ny Capperiod 2014, sedan fick byggandet för fart. Det fick det inte för mjölkproduktionen som inte har upplevt ett byggintresse som ens är i närheten av att motsvara nedslitningen av stallarna på mer än tio år. Det är mycket allvarligt.
När Capregler och annat har klarnat finns det ingen garanti för att byggandet tar fart. Det finns fortfarande gott om orosmoln. Det höga ränteläget, svårigheten att hitta kompetent arbetskraft och regelkrånglet får räknas som topp tre.
När landsbygdsminister Peter Kullgren, enligt referat i Land lantbruk, talar om att fördubbla antalet idisslare går det att förstå ambitionen men knappast verklighetsförankringen. Men självklart har han ett ansvar för att vända trenderna och förbättra förutsättningarna.
Ta till exempel regelkrånglet. En mjölkföretagare med växtodling hade 2016 mer än 450 regler att förhålla sig till och ett otal antal myndigheter att hantera, och bördan hade ökat drastiskt under en 20-årsperiod.
I det av Hushållningssällskapet drivna samarbetsprojektet ”Metodutveckling för regelförenkling” har man sett hur ökningen av antalet regler och därmed krånglet fortsätter efter 2016, trots alla försäkringar om motsatsen. Totalsumman för lantbruket som helhet uppskattades 1996 till 278 och 2021 till 648, i ständig tillväxt även under senare år.
Projektet har identifierat 150 förenklingar och gått vidare med ett mindre antal i dialog med myndigheterna. Vissa myndigheter, som Jordbruksverket, har i sina regleringsbrev att de ska verka för regelförenklingar. Men det gäller inte alla och ansvaret för samordning mellan myndigheter är mycket oklart. Lantbrukaren hamnar i brännpunkten och får allt detta i knät.
Här bör regeringen sätta tryck uppifrån genom att koordinera och ställa likartade krav på alla myndigheter som hanterar jord- och skogsbruk. Beredskapen för att ändra förordningar och bereda nya lagar som underlättar för företagarna bör vara hög. Vi har dragits med en ständigt växande byråkrati i decennier, nu måste utvecklingen vända.
Det vore att ta företagandet på landsbygden på allvar, och inte lämna det åt sitt öde. Den tafatthet som hittills har präglat diskussionen om beredskapen för kris och krig i livsmedelskedjan är ytterligare ett exempel på oförmågan att se vilken stöttning alla dessa småföretag med växtodling och djuruppfödning behöver.
I ATL skriver vi varje vecka om optimistiska företagare som satsar, även på den svåra animalieproduktionen. Men det behövs fler modiga som vågar. Därför är en storsatsning på att minska den krångliga byråkratin nödvändig.
