Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Häst 20 september 2002

    Historisk svenskt silver i ryttar-VM

    Först red två svenska veteraner in på VM-arenan i Jerez och rev ett hinder för mycket. Sedan släppte lagets två yrhättor från Norrköping loss. Helena Lundbäck och Malin Baryard fick VM-solen att lysa på Sverige: VM-silver i lag - den första svenska VM-medaljen någonsin i banhoppning.

    Och det var med tanke på hur torsdagen
    började på Chapin-stadion nästan en besvikelse.

    Den här märkliga dagen var allt möjligt, det
    fanns liksom inga gränser.

    Ju mer solen ersatte morgondimman över arenan, desto
    hetare blev Sverige. Ett tag ledde man VM.

     
    En helt otrolig situation egentligen. Den högst
    rankade ryttaren, Rolf-Göran Bengtsson, satt ju på
    läktaren, dramatiskt hästlös i sista stund.

     
    En av de svenska hästarna, Mynta, hade varit
    borta åtta månader och var egentligen inte i ordentlig
    form igen förrän för två månader sedan.

    Nu tog hon med sig Helena Lundbäck på en felfri
    runda i VM när nerverna dallrade som mest och den svenska
    guldplatsen verkade vara på väg att bli en position
    bredvid pallen. Då var Lundbäck och Mynta som bäst.

     
    – När jag red in för sista rundan så
    var jag så trött att hela kroppen darrade. Hur fasen
    skulle jag orka, när jag var trött innan det ens börjat,
    funderade Helena efteråt.

     
    Helena och Mynta säkrade medaljerna

    Men så började adrenalinet pumpa, Mynta
    var fenomenal. Ödet log vänligt mot svenskarna.

     
    Helena och hennes trogna kompis var sist in i truppen.
    Och de fanns de som gnölade, och tyckte det var att chansa.

    Nu har vi facit: det var Helena och Mynta som säkrade
    medaljerna, när det började dystra till sig för
    Sverige. Individuellt ligger hon trea.

     
    Malin Baryard, Norrköpingstjejen som bor ett
    par kilometer längre bort på vägen som går
    förbi Helna Lundbäcks hus, såg sedan till att
    den svenska medaljvalören blev silver.

    – Jag hade ingen koll när jag red in på arenan,
    jag visste inte vad som krävdes, vad jag förväntades
    göra. Jag koncentrerade mig bara på att rida bra, sade
    Malin. Baryard, när hon stod där med silvret runt halsen.

     
    Inte heller vågade hon tro på arrangörernas
    besked.

    – Jag såg att det stod en tvåa på anslagstavlan
    när jag var färdig, men jag visste inte riktigt vad
    det betydde.

     
    Hon hade nästan slutat hoppas när Sverige
    efter en fenomenal förmiddag (tre av fyra red felfritt, Sverige
    ledde VM) såg hur Royne Zetterman och Peter Eriksson red
    ut på slutrundan och fick åtta fel var.

     
    ”En bragd!”

    – Då trodde jag ärligt talat att det var
    kört, säger Malin. Men så kom lilla Mynta och
    Helena. . .

    – Helena red bättre än någonsin. Det hon gjorde
    var en bragd.

     
    Royne Zetterman, som var bäste svensk på
    onsdagens tidshoppning och hade ett nedslag på torsdagens
    första runda, rev andrahindret på slutrundan (”ett
    skitfel”) och sedan föll också banans allra sista hinder.

     
    Han hade problem med vattengraven före sista
    hindret och satte avhoppet lite närmare i sista försöket
    och fick då istället problem i hindret efter. Om han
    ska fortsätta med sin Richmond Park eller ej i semifinalen
    har han inte bestämt än. Hästen är ung och
    VM är tufft.

    – Jag vill prata med vår tränare Henk Nooren först
    och höra vad han säger. Det här får sjunka
    in först, säger Royne.

     
    Peter Eriksson rev också två hinder
    på sista varvet.

    – En rivning kunde väl vara OK, men två….nej.
    Andrarundan var jag inte nöjd med.

     
    Christer Jönsson/TT


    Relaterade artiklar

    Till toppen