Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Häst 2 juli 2002

    Hästdagbok V26-V28

    15 juli 2002:

    5,6 mil till häst ger ömmande bak…



    Min trotjänare under turen, Mac, en 17-årig
    halvblodsvalack med pigga ben och humöret på topp.


    Hej,



    Nu har jag, Viveca, verkligen varit ute på äventyr
    med häst. Tyvärr kunde inte Teepee följa med den
    här gången, men jag tyckte att detta var så spännande
    så jag vill berätta det för er i alla fall.



    Vad är det då jag gjort? Jo, jag har varit ute
    på långritt! (Nybörjar ”lång”ritt, men
    ändå). WINS, en western-förening här i krokarna
    anordnade denna tur och vi var i allt 15 stycken hästar och
    ryttare, 2 packningstransporterare / fixare / uppassare, 1 hund
    och ett par pigga, glada barn.



    Eftersom Teepee bara är två år och inte inriden
    kunde jag inte rida henne. Jag vågade inte heller ta med
    henne som handhäst eftersom hon är oskodd och vi trots
    allt skulle rida 5,6 mil på asfalt- och grusvägar.
    Istället hade jag tur och kunde låna en häst av
    en annan tjej som skulle med.

    Kiowa, Teepees syster, och Berit, min svärmor var också
    med. De var yngst och äldst i sällskapet (i nämnd
    ordning).



    Resan började för min del med att jag blev uppringd
    på morgonen av en av ryttarna då hennes häst
    tappat en sko under natten. Som tur var hade jag packat ner verktyg
    i packningen så jag kunde slå på tappskon. Efter
    denna uppmjukning var jag laddad att komma iväg.



    Både hästarna och vi ryttare var väldigt ivriga
    på att komma iväg. Så ivriga att vi visst började
    med att rida fel???




    Efter en stunds vila med påfyllning av
    vätske- och energidepåer var det dags att kasta sig
    upp i sadeln och rida

    vidare.


    Turen gick genom en del av Laholms kommun, på
    en (åtminstone den del vi har sett) fantastisk ridled. Den
    del vi valt gick på små asfaltvägar, grusvägar
    och skogsvägar. En fantastisk natur att njuta av med kohagar,
    trollskog och åkermark. Helt underbart! Det fina svenska
    sommarvädret gjorde bara upplevelsen ännu bättre.
    Det enda som var lite besvärligt var alla flugor, bromsar
    och andra små flygfän som gjorde allt för att
    komma åt hästarna.



    Efter ungefär halva sträckan stannade vi i en glänta
    och vattnade hästarna och åt lunch. Det var mycket
    bra att ha bilar som körde med den stora packningen och servade
    vid matstoppen.



    Efter ytterligare ett par timmar kom vi fram till vår
    ”höbonde” där vi skulle tillbringa natten. Hästarna
    blev avspolade, fick mat och var sin hage för natten. För
    ryttarna var det tält, hästtransport, hästboxar
    och höloft som gällde.



    En god gemensam middag som avslutades med energiuppbyggande
    onyttigheter utgjorde en fin avslutning på dagen. Trötta
    gick vi till kojs??




    Lite påfyllning av energi inför morgondagen.


    Nästan ännu tröttare gick vi
    upp dagen efter (det är hårt på marken kan jag
    lova, och det blir inte bättre med ett par timmar i en sadel
    före och ett tunt liggunderlag under) och åt frukost
    i solen.



    När det var dags att återigen sätta sig i
    sadeln märktes det helt plötsligt att det var där
    man tillbringat större delen av gårdagen. Rumpan var
    nåååågot öm kan jag väl säga,
    men som tröst finns det alltid de som har det värre.


    Första dagen var det en tjej som trillade av sin häst
    och slog sig i ryggen. Hon måste haft det klart kämpigare
    än oss andra. (Fick höra i efterhand att hennes man
    tydligen väntat sig att bli kontaktad av akuten och minst
    ett brutet ben eller så och därför blev förvånad
    när hon själv kom inkörandes på gården.
    Undrar vad han baserade denna oro på?)



    Hästarna var glada att komma iväg igen och några
    var till och med riktigt spralliga, så våra farhågor
    om trötta eller slitna hästar visade sig vara i onödan.
    Alla hästarna klarade det riktigt bra. Från Kiowa som
    bara är fyra år till äldsta hästen som var
    18 år gammal.



    Både Berit och jag tyckte att det var en mycket bra
    helg och har redan börjat planera (drömma mest om man
    ska vara ärlig) om vilka resor vi kommer att kunna göra
    när Teepee blivit äldre så att hon också
    kan följa med.



    Tack och hej, ”det här går ju riktigt bra”-pastej!
    (Dvs att av någon anledning stå vid datorn och skriva)






    Hälsningar Viveca och Teepee






    9 juli 2002:

    Viveca presenterar Teepees hästkompisar

    Hej

    Nu är det äntligen min tur att skriva (dvs Vivecas).
    Vad är det egentligen för sommar vi haft hittills i
    år? Det bara regnar, åskar, är kallt och blåser.
    Nu verkar det ju äntligen som om det ska bli lite ordning
    på det hela, dvs regntäcken av – flugtäcken och
    flughuvor på!



    Tänkte denna vecka ta och presentera några av Teepees
    nära och kära för dem kommer vi säkert att
    stöta på många gånger framöver.




    Cherokees Kiowa, Teepees halvsyster och samtidigt
    halvmoster!


    Cherokees Kiowa är alltså Teepees
    syster och bästa vän, nåja nästan alltid
    i alla fall. De har samma pappa, nämligen Shenandoah Sherokee,
    som importerades från USA 1992. På samma gång
    är Kiowa moster till Teepee eftersom Kiowa och Teepees mamma,
    Lucky Curl, har samma mamma, nämligen Apaches Ebony Girl
    som också importerades från USA 1992. Hängde
    ni med? Det gjorde inte jag heller förrän efter ett
    par månader!



    Kiowa är född i Sverige. I Östersund närmare
    bestämt. Vi hälsade på henne där när
    hon var drygt en månad gammal. Redan då var det en
    mycket bestämd ung dam som gjorde som hon själv ville.
    Det är hon fortfarande, på både gott och ont.
    När Kiowa var 10 månader gammal åkte hon med
    lastbilstransport ner till Skåne och Höganäs.




    Kiowa har nu hunnit bli fyra år gammal. Hon är
    både inkörd och inriden. Berit har köpt en maratonvagn
    till henne (fyrhjulig, med bromsar både fram och bak pga.
    ovan nämnda egna vilja hos Kiowa) som hon tycker mycket om
    att dra. Den är dock något tung för henne så
    tanken är att vi så småningom ska kunna använda
    parstången också och köra par med Kiowa och Teepee.




    Eftersom Kiowas ägare, tillika min svärmor, Berit
    är astmatiker har det inte funnits hästar på gården
    innan Kiowa köptes. För att Kiowa inte skulle bli ensam
    när hon kom ner från Östersund hade Berit lånat
    en gammal gentleman, Mr Silver, av en bekant som sällskap.





    Mr Silver var en gentleman redan när han
    kom, 30 år gammal. Han har nu hunnit bli 33 år och
    är Teepees absolut

    bästa tröst och stöd.


    Mr Silver är en b-ponny (124,5 cm) av rasen
    welsh. Han är e. Mr Snowdon RW17 och ue. Rhyd-y-Felin Syndod
    WSB 2270. I identitetsbeviset finns födelsedatum angivet
    till 690518. En imponerande ålder för en häst.




    I början hade Berit hjälp av två flickor som
    skötte om Silver eftersom Berit inte kunde vara så
    mycket i närheten av honom. Nu har hennes astma dock blivit
    så mycket bättre att hon både kan borsta honom
    och pyssla med honom.



    Tack och hej, dags att gå ut i solen pastej!





    Hälsningar Viveca och Teepee




    2 juli 2002



    Hej, Hej



    Teepee här igen. Jag har inte alls varit på fotomodellhumör
    den senaste veckan, så matte får snällt använda
    samma bild som förra veckan så att ni kan beundra mig
    igen. Det är nämligen så att det har regnat hela
    veckan här hos oss och hur skulle en sån bild se ut?
    Jag blir lockig i manen som om jag gått med permanentspolar
    (minsta storleken) i flera timmar, blöt och tufsig i öronen
    och känner mig mest som en dränkt katt? Hur kan matte
    bara tro att man tänker ställa upp på en bild
    då? Fnys!



    Kan ni tänka er vad matte dessutom har gjort! Hon och
    hennes svärmor Berit (min gamla ägare) har varit och
    tittat på distanstävling!! Bara hon inte tror att hon
    ska få mig till något sådant. Jag har nog minsann
    sett bilderna därifrån. Hästarna var alldeles
    smutsiga om benen när de kom tillbaka från en sträcka,
    och svettiga var de också. Men det allra värsta måste
    ju ändå vara att de hade målade siffror på
    sig. Detta kan jag inte alls förstå hur man kan gå
    med på.



    Hur kan man bara gå med på detta????


    Alla hästarna kontrollerades mycket noga
    av veterinärerna. Både före, under och efter tävlingen.




    Nej, tacka vet jag att vara på en nyharvad ridbana eller
    möjligtvis ett ridhus. Vitt schabrak, vita lindor, gärna
    manen knoppad och massor med glansspray i svansen så den
    flyger omkring när man showar till det lite???.. Mmmmm, kan
    det bli bättre??? Desto fler som beundrar och klappar mig,
    desto bättre.



    Min syster Kiowa däremot, hon kan säkert tycka att
    det där med distans är jättekul. Hon älskar
    att springa omkring i skogen i hagen så hon blir alldeles
    smutsig. Hon kan hålla på i evigheter också,
    pust och stön.



    Men som sagt, mig behöver de inte göra sig besvär
    med för några sådana strapatser. En liten tur
    i skogen någon gång ibland kanske, men då får
    det inte ha regnat för mycket, för då blir jag
    blöt och smutsig och hur ska det se ut?



    Tack och hej, vill jag vara fin får matte lida pin pastej!






    Hälsningar Teepee och Viveca



    En av värstingarna denna dag, 12 mil! Jag
    hörde att de startat klockan 06.00. Hur går det då
    med skönhetssömnen?









    Relaterade artiklar

    Till toppen