Gå till innehåll
  • svg_comments atlicons_arrow svg_facebook svg_linkedin svg_mail atlicons_menu svg_playsvg_search atlicons svg_twitter atlicons_facebook_f atlicons_login dlp-lrftag
    Häst 13 november 2002

    Hästdagbok v 44-45

    Onsdag 13 november

    Hästarna har flyttat!



    Nu äntligen är stallet så pass
    färdigt att det går att ha hästarna där.


    Äntligen är det nya stallet så
    pass färdigt att det går att flytta dit hästarna.
    Boxarna är nästan färdiga, det fattas bara kakel
    på ovankanten av väggarna, grindarna är färdiga
    och på plats och golvet är gjutet och har torkat tillräckligt.

     
    I måndags började Berit och jag diskutera
    vilken dag i veckan vi skulle flytta hästarna. Vi kom till
    slut fram till att den enda gången vi kunde båda två
    var måndag kväll eller till helgen. Snabbt beslut,
    vi ville ha upp hästarna så fort som möjligt,
    så det blev på måndagkvällen.

     
    Jag började med att åka och köpa
    mer sågspån då vi inte hade så mycket
    hemma.


    Det SKA gå! Jag är ju inte direkt
    känd för att vara den som ger sig så lätt…


    Killen som skulle hjälpa mig att ta ut
    säckarna till bilen förstod inte riktigt först
    när jag berättade att vi skulle leka leken ”packa in
    alldeles för mycket i en alldeles för liten bil”, han
    tyckte att fyra säckar spån och en säck betfor,
    det var ju ingenting. När han fick syn på min fantastiska
    ”lastbil” (en Toyota starlet från -86) började han
    förstå!

     
    Vi träffades sedan i gamla stallet och för
    att packa ihop oss för flytten. Det någorlunda rena
    sågspån som fanns i boxarna fyllde vi i vad tunnor
    och säckar vi kunde hitta. Vi ville ha detta med oss till
    de nya boxarna dels för att det skulle lukta lite bekant
    för hästarna i de nya boxarna och dels för att
    snabbare få upp bra bäddar i de nya boxarna.




    En del sågspån fick följa med
    från Teepees gamla box till hennes nya. Mest för att
    det skulle lukta lite bekant när hon kom dit.


    Eftersom det blev en ganska snabbt påkommen
    (och inte alls planerad) flytt packade vi bara med oss vad vi
    behövde för ett par dagar framåt, tyckte vi. Först
    var det inte så mycket, men så kom vi på att
    det kanske vi behöver, och det, och det, och det osv. Det
    hela slutade med att vi förutom min proppfulla Toyota körde
    upp till det nya stallet med även en tämligen full hästtransport.
    Då kanske ska nämnas att det inte var några hästar
    i transporten, utan ”bara det allra mest nödvändiga”.

     
    Hästarna verkar trivas riktigt bra direkt i
    sitt nya hem. Det var nog bra att vi hade dem i hagen ett par
    gånger innan vi flyttade, för nu blev det bara stallet
    på natten som var ”helt nytt”. I hagen verkar de redan känna
    sig riktigt hemma för båda två pinnar på
    som attan när de märker att vi är på väg
    dit.

     
    Under veckan har sedan arbetet i stallet fortgått.
    Taket i sadelkammaren har blivit målat och kaklet på
    boxkanterna har kommit på, även om det inte är
    fogat än.

     
    I det gamla stallet var boxväggarna gjorda
    av trä. Eftersom hästarna får blöt mat (det
    är betfor i) och har lärt sig äta (eller vad man
    nu ska kalla det) av Silver, dvs att lägga upp maten på
    kanten för att ha lite till ”efterrätt” så blev
    träväggarna hela tiden väldigt smutsiga och kladdiga.
    Tanken i det nya stallet är att det, genom att ha kakel uppe
    på väggarna, ska bli lättare att hålla rent
    efter våra kladdemajor*.

     
    *) Kladdemajor = skånska och betyder ungefär;
    ”väldigt söta och snälla små hästar
    som nästan aldrig gör någonting fel men ibland
    råkar spilla lite, lite, lite utanför krubban” (NOT!!)

     
    Tisdag 5 november

    Teepees första löshoppning



    Mums! Hästarna njuter i lånade hagen.


    Nu börjar det närma sig inflyttning
    i vårt nya stall. Snart är det, om inte färdigt,
    så tillräckligt färdigt för att kunna ta
    dit hästarna.



    Den hagen vi höll på med i somras blir inte helt
    färdig för att kunna användas i vinter för
    det måste fällas fler träd, vilket vi inte har
    möjlighet till nu. Istället har vi fått låna
    in oss i en annan hage, som bara används ett par gånger
    om året, och då till parkering. Idrottssällskapet
    som har den i vanliga fall tycker att det är bra att hästarna
    går där, för då slipper de klippa och hålla
    i ordning, och vi tycker det är jättebra för vi
    får en hage till hästarna. De behöver dessutom
    inte hela hagen till parkering, utan vi delar av hagen så
    att de får plats. Snacka om vinna – vinna situation.



    Tyvärr består staketet av fårstängsel
    och taggtråd (usch, att det finns fortfarande, det är
    hemskt), så vi har fått slå i nya stolpar innanför
    och satt eltråd istället. Eltråden har vi dragit
    i distanser för säkerhets skull, för att komma
    så långt bort från taggtråden som möjligt.
    Vi får ju inte ta bort det gamla stängslet för
    det är Krapperup / Länsstyrelsen som äger respektive
    sköter marken.




    Hästarna tyckte inte alls det var roligt
    att behöva åka hem igen.


    Positivt för hästarna blev dock detta
    arbete eftersom de fick följa med och för första
    gången gå i en av sina nya hagar. De sista veckorna
    har de gått i en ganska liten hage med nästan bara
    grus, så de tyckte att det var mycket trevligt att få
    komma ut på gräs igen, även om det är ganska
    förvuxet. De gånger hästarna lyfte mulen från
    marken var lätt räknade!



    Tyvärr har ju även sådana här roliga
    dagar sina slut, så det var bara för hästarna
    att snällt gå in i transporten för färd hemåt.
    Hästarna tyckte inte alls det var roligt att behöva
    lämna denna supertrevliga hage och åka hem. Vad de
    inte visste då var att de skulle få komma med även
    dagen efter och att de dessutom inom en snar framtid ska få
    tillbringa varenda dag här.




    Teepees proppmätta mage!


    Berit och jag var fullkomligt slut och mycket
    hungriga, hästarna däremot var inte alls särskilt
    trötta men desto mättare!



    I helgen var det stora dressyrtävlingar i Helsingborg,
    så Berit och jag passade på att åka in och titta
    lite. Fantastiskt vad duktiga de är. Både hästar
    och ryttare. Tänk om man någon gång kunde lära
    sig att rida bara hälften så bra som de. Vad roligt
    det måste vara. Även om det bara är en dröm
    att kunna rida så, så blir man i alla fall väldigt
    inspirerad när man ser dem. Med dessa bilder på näthinnan
    tror jag bestämt man rider lite snyggare och bättre
    de första veckorna efter, eller åtminstone första
    dagarna, eller kanske första gången? Ja, jag vet inte
    riktigt, men jag tycker det brukar kännas så.




    Kiowa. Snabbast vinner, eller?!


    Som pricken över i, i denna trevliga vecka
    var vi och löshoppade i söndags. Båda hästarna
    fick vara med. Visserligen var Teepee med ett par gånger
    förra hösten, men då bara och sprang samtidigt
    med Kiowa när bommarna i stort sett låg på marken.
    Den här gången fick hon komma in alldeles själv
    och hoppa ”på riktigt”.



    Vi började med Kiowa. Hon har, som sagts tidigare, ingen
    bländande teknik direkt, men hon vet vad hon ska göra
    och hon gör det så gott hon kan. Hennes sätt att
    lösa ”problemet” är att helst sätta full rulle
    mot hindren och sedan kasta sig över dem på ren styrka
    och vilja. Men det gör hon faktiskt riktigt bra.



    Under tiden Kiowa hoppade fick Teepee stå i transporten
    och vänta. Vilken bra träning det är det med. Två
    år och står snällt kvar och väntar när
    syrran går ut. När så Kiowa var klar var det
    dags för ombytta roller. Det var Teepees tur att hoppa!




    Teepee. Tekniken är lite bättre än
    Kiowas, men sättet att lösa uppgiften ett helt annat.


    Som vanligt så har hon ett helt annat
    förhållningssätt till de ”problem” hon ställs
    inför. Hon tar det ganska lugnt, funderar lite och löser
    uppgiften efterhand som den kommer. Första gången blev
    det lite ”tralopp” mellan hindren. Sedan kom hon på hur
    hon skulle göra, fast helst ville hon trava mot hindren för
    att det inte skulle gå så fort.



    Maria, som har hand om löshoppningen, fick gå på
    henne nästan varje gång för att hon skulle galoppera
    mot hinderna. När hon väl fick upp farten var hindren
    inga problem. Hon förstod direkt, utan tvekan, vad det var
    hon skulle göra. Undrar om hon kom ihåg det från
    förra året eller om hon helt enkelt tycker att det
    är lite roligt. Får se vad hon säger nästa
    vecka.

    Relaterade artiklar

    Till toppen