d

Utveckla fisketurismen med rimligare strandskydd

En strandskyddsreform bör gå hand i hand med en statlig satsning på en mer effektiv förvaltning och marknadsföring av den svenska fiskeresursen. Det skulle bidra till att stärka de lokala ekonomierna i gles- och landsbygd.

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

En nationell fisketurismstrategi kan vara något för den tillträdande regeringen att fundera på. Utan att göda alltför mycket byråkrati borde staten kunna göra en god insats för att öka värdet på svenska fiskevatten och turismen under nästa mandatperiod.

Genomförandet av en strandskyddsreform, som möjliggör investeringar, lägger grunden för ett ökat ekonomiskt utbyte av fiske i svenska vatten. Regeringen har aviserat att den vill se ett regelverk som ger bättre utvecklingsmöjligheter och boende i hela landet. Frågan är vad en tillträdande regering med en annan sammansättning gör. 

Strandskyddsutredningens slutbetänkande kommer först vid årsskiftet. Men i en delredovisning, från första juni i år, har utredningen pekat ut riktningen: Ett reformerat strandskydd med en tydligare intresseavvägning, där ändamål som främjar fisketurismen ges större vikt.

Strandskyddsutredningens inriktning innebär en rejäl omdaning av systemet, som dock förutsätter att kommunerna är med på noterna för att det ska bli enklare att beviljas så kallat strandlov, som utredningens nya system innebär.

Dagens fyrkantiga system med generella förbud och dispenser har gjort det svårt att bygga strandnära logi som är attraktiv för fisketurister. Det måste bli enklare att bygga bryggor, båthus och andra byggnader som behövs för att göra fisket attraktivt.

Sjönära lägen är viktiga för utvecklingen av landsbygdsekonomin. Det måste gå att bygga boenden som det går att ta bra betalt för, inte minst av en växande skara internationella turister (oavsett om de fiskar eller inte). Många lantbrukare har i dag outnyttjade möjligheter att diversifiera sina företag med stuguthyrning, eller ställplatser för husbilar. Om det går att få fler lantbrukare att utveckla sina sjönära tillgångar som ett övernitiskt strandskydd hittills låst in kommer det att gynna fler i bygden.

Att satsa statliga pengar på att utveckla lantbruksföretag, som också är fiskevattenägare, med verksamhet inom besöksnäringen borde ge snabb avkastning. Det finns många gårdar som vill diversifiera sin verksamhet. Om arealen eller båsplatserna är begränsade kan det vara attraktivt att komplettera verksamheten med några uthyrningsstugor.

Precis som köttlådor och gårdsbutiker är stugor ett sätt att förädla gårdens egna produkter och komma närmare konsumenten i värdekedjan. Tack vare teknikutvecklingen kan lantbruksföretagen stå i direktkontakt med konsumenterna, på ett sätt som inte var möjligt tidigare. Appar och sociala medier gör det enkelt att inte bara marknadsföra utan även sköta bokningar och betalningar direkt via mobiltelefonen. Trösklarna för att ge sig in på stugmarknaden har sänkts rejält på senare år. Den ekonomiska potentialen i lättnader av strandskyddet ska ses i ljuset av detta.

Att boka boende och köpa fiskekort görs i dag enkelt med mobilappar. Men lönsamheten sitter i att kunna – och våga – ta betalt. Här kan man fråga sig om lantbrukare i allmänhet inte är lite skadade av att vara primärproducenter, vana att få slutpriset redovisat på avräkningen. Även om lantbrukare i dag är exponerade direkt mot marknaden på ett helt annat sätt än tidigare, nu när tekniken tillåter prissäkringar och snabba försäljningar till dagspriser, kan det ta tid att tänka om.

Utgångspunkten måste vara att försöka ta ut det pris marknaden tål. Snarare än att sätta priset utifrån vad man själv tycker att sjöutsikten hemma på gården är värd. Detsamma gäller fisket.

Om värdet på fisket ska kunna öka behöver fiskevårdsområdesföreningar och andra fiskevattenägare våga ta betalt. Fisket är inte en förlängning av allemansrätten, som det orimliga fria handredskapsfisket i de stora sjöarna och längs kusten felaktigt ger intryck av. Den mycket bristfälliga lagföringen av tjuvfiskare förstärker den bilden.

Hur fisket kan göras mer attraktivt och hur olika kategorier av fiskare värderar fisket, och inte minst hur fisketurismen kan bidra till landsbygdsekonomin, är något som staten med fördel skulle kunna satsa några kronor på.

Lantbruket är förtjänt av en större del av den växande turismkakan, och fisketurismen ligger nära till hands för att driva utvecklingen i den riktningen. Nästa regering behöver se till att få ett vettigt strandskydd på plats, och samtidigt passa på att maximera den ekonomiska nyttan av de lindrigare reglerna med fisketurismen som hävstång.