Som vi skriver i denna tidning lanserar slakteriföretaget Hälsingestintan en ny modell där bolaget äger djuren som lantbrukaren föder upp.
Hälsingestintan utmanar den invanda bonderollen
Det växande intresset för köttuppfödning och slakt för in nya idéer i branschen. Mängden av affärsmodeller ökar.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Uppfödaren blir väl inte riktigt ”anställd”, men visst tar uppdragsgivaren som är slakteriet ett handfast tag om produktionen. Det är lite som att bli ”traktorförare åt Unilever”, som var en från LRF uppmålad hotbild på 1990-talet.
Det utmanar på ett sätt det vanliga styrkeförhållandet där en lantbrukare säljer sina djur det slakteri som betalar bäst, för stunden eller på mer långsiktiga kontrakt.
Det är vanligt att gårdar samarbetar om kvig- och köttdjursuppfödning på olika sätt, och affärsuppgörelserna kan se olika ut. Men att slakteriet går in så konkret är nytt.
Det är ju slakteriet som har koll på kvaliteten. Det är ett känt problem att kvaliteten på nötköttet från svenska gårdar har varierat alltför mycket för att kunden ska vara säker på att bli nöjd. Vanlig rådgivning har inte rått på detta, det kan mycket väl vara dags att prova något nytt.
Därför är slakteriets intresse för att ta ett större ansvar för produkten intressant, och att det också inbegriper att förbättra aveln genom att bistå med tjurar är spännande. Om det lyckas är det bra för branschen. Jämn och bra köttkvalitet är ett absolut krav på det svenska köttet.
Om detta nya upplägg också är en bra affär för lantbrukaren beror förstås på hur ersättningen ser ut. Att slippa binda kapital i djur kan ju öppna för att lägga pengar på utbyggnad och expansion. Samtidigt minskar förhandlingsutrymmet med bindningen till en köpare för lång tid.
En större mångfald i driftsformer är intressant, inte minst de som undanröjer hinder och gör det lättare att etablera sig.
Vi har i Sverige saknat en motsvarighet till det nyzeeländska sharemilkingsystemet där man kan etablera sig som mjölkbonde utan att äga djuren. Hälsingestintans modell ligger nära en sådan lösning. Men för att vara framgångsrik för bonden måste betalningen vara bra. Sharemilkbönderna delar vinst med djurägaren, det kan vara ett tips.
Det är bra med större professionalisering och uppföljning av vad som fungerar och inte. Men det är värt att komma ihåg att om alla köttuppfödare hade räknat rationellt på sin produktion under de hårda åren hade många besättningar varit utslaktade och utgångsläget betydligt sämre än i dag.
Skog, lönearbete och växtodling har subventionerat många köttdjur genom åren.
Men för att stå sig i framtiden måste det bli ersättning över även till arbete och byggnader. Och kapital, oavsett om det binds av uppfödare eller slakteri.
Där finns det kvar olösta politiska frågor som drabbar den svenska konkurrenskraften. Där behöver det städas upp.