”Hållbarhetsersättningen missgynnar naturliga betesmarker och biologisk mångfald”

Inger-Lise Sjöström och jag har tyvärr väldigt olika bild av det demokratiska arbetet i Arla. Hade den interna demokratin fungerat, och hade en öppen diskussionen förts inom organisationen, hade min debattartikel i ATL om medlemsdemokratin varit onödig.

Det är symptomatiskt för diskussionen att Inger-Lise förminskar kritiken i stället för att sakligt bemöta den: ”Men låt oss diskutera utifrån fakta och insikter – inte känslor och åsikter”, skriver hon. Till det vill jag invända att den kritik som hittills framförts rörande hållbarhetsmodellen har varit både saklig och väl underbyggd. Kritik har också framförts till Arla av svenska forskare och även av de stora miljöorganisationerna WWF och Naturskyddsföreningen. Man kan undra varför inga svenska forskare varit inkopplade i utvecklandet av modellen?

Den demokratiska processen har varit nästan obefintlig. Styrelsen fattade beslut i augusti 2022 – inte ens tre veckor efter att kriterierna blivit kända för oss i kretsstyrelserna.

Det är nu mer än sju månader sedan en överväldigande majoritet av de svenska kretsarna ställde sig bakom kritiken mot ersättningsmodellen - ännu har det inte hänt något. Motionen har lagts i knät på SWG, Sustainable Working Group, som fortfarande inte har diskuterat innehållet. Anledningen sägs vara att man först vill utvärdera utfallet av modellen så här långt. Möjligen hade en utvärdering varit ett klokt förhållningssätt också innan betalningen för vår mjölk kopplades till modellen?

Det finns en konflikt mellan snabbt agerande på marknaden och medlemsdemokrati. Men marknadsavdelningen i Arla är inte alltid den som bäst avgör vad som är bra och fungerar för svensk mjölkproduktion i frågor som starkt påverkar verksamheten på gårdarna. Det är här de svenska förtroendevalda ska ha en viktig balanserande roll, en roll som man i det här fallet misskött. Det gäller såväl styrelsemedlemmar som de svenska kretsordförandena.

Inger-Lise skriver: ”Det finns i dag ingen data som stödjer påståendet att hållbarhetsersättningen är strukturellt orättvis – alla typer av gårdar, områden och produktionsformer finns både över och under genomsnittet på 49 poäng.” Detta är ett mycket märkligt påstående!

Det är data från ett stort antal Arlagårdar som ingår i underlaget och självklart finns det exempel på gårdar som både ligger över och under ett medeltal. Det är däremot inget bevis för att det inte finns strukturella skillnader, något jag anar att Inger-Lise är väl medveten om.

Det är enkelt att påstå att man inte hittar strukturella skillnader när man inte följer upp de kontroversiella frågorna. Exempelvis är skördarna av spannmål på Själland nästan två ton högre än vad man skördar i södra Norrland. Ganska självklart blir skillnaden i poäng för markanvändning (m2/liter mjölk) högre till danskarnas fördel.

Ska modellen ha någon koppling till mjölkpriset måste det vara ur aspekter som vi bönder kan påverka! Om vi bor i norr eller söder, på slätten eller i skogs- och mellanbygd (det vill säga hur stora skördar vi kan ta) ska inte påverka vårt mjölkpris! Posten ”markanvändning” måste utgå.

Hållbarhetsersättningen sägs vara ett svar på handelns krav. Men jag tror inte att vare sig handeln eller politikerna har bett om ett system som missgynnar naturliga betesmarker och biologisk mångfald, och som gynnar en intensiv produktion med avseende på insatsmedel som handelsgödsel och kemiska bekämpningsmedel.