”Grundlurad på grundlagens egendomsskydd”
Vad hjälper det att grundlagens egendomsskydd respekteras när staten driver in närmast konfiskatoriska skatter på intrångsersättningen den betalar ut?
Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
I många, många år har grundlagens egendomsskydd varit i centrum i skogsdebatten; att den som på grund av allmänna intressen nekas tillstånd att avverka sin skog ska ha rätt till ersättning från det allmänna, precis som andan i grundlagens egendomsskydd ger uttryck för.
Nu har dock ett annat problem dykt upp i anslutning till det allmännas respekt för skogsägarnas egendomsskydd. Denna gång handlar det dock inte om rätten till ersättning, utan den skatterättsliga situationen för den som är ”lyckligt” lottad att över huvud taget få någon intrångsersättning.
Skatteverket har nämligen slagit fast att intrångsersättning för nekat avverkningstillstånd i fjällnära skog ska beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet och inte, som är fallet när det kommer till inrättande av naturreservat, inkomst av kapital.
Vad som vid en första anblick ser ut som en byråkratisk detalj får för den enskilde dramatiska konsekvenser.
För den som får intrångsersättning för inrättandet av ett naturreservat ska vinsten som uppkommer av ersättningen – marknadsvärdet plus 25 procent minus anskaffningsvärdet – beskattas med 27 procent.
Men om intrångsersättningen för nekat avverkningstillstånd i stället beskattas som inkomst av näringsverksamhet, som Skatteverket slog fast i november, ska intrångsersättningen tas upp till beskattning som vilken annan inkomst som helst i verksamheten – och utan möjlighet till avdrag för anskaffningsvärdet av den skog som nu alltså inte får brukas.
Juristen Magnus Norberg, som har lång erfarenhet av att företräda skogsägare, har i ett teoretiskt exempel räknat ut att skatten på vinsten kan bli hela 325 procent i stället för 27 procent. ”Astrids Lindgrens saga om Pomperipossa i Monismanien med 102 procent skatt är då lindrigt”, konstaterar Magnus Norberg sarkastiskt och träffsäkert (ATL den 24 januari).
Det staten förlorar på gungorna – intrångsersättningen – tar den onekligen igen på karusellerna genom närmast konfiskatoriska skatter.
En av de som kan komma att drabbas av detta är familjen Magnusson, som ATL berättar om på nyhetsplats i dag. Familjen äger en skogsfastighet i Krokoms kommun, Jämtland. Skogsstyrelsen har i tre beslut nekat familjen tillstånd att avverka med hänvisning till Skogsvårdslagens 18 paragraf. Det handlar om en stor summa pengar för en enskild familj. När frågan om ersättningens storlek var uppe i domstol i höstas kom Mark- och miljödomstolen i Östersund fram till att de ska få sammanlagt strax över fem miljoner kronor i intrångsersättning, jämte uppräkning enligt konsumentprisindex.
Men av den summan räknar nu David Magnusson att staten tar igen närmare 60 procent i skatt. ”Det kommer inte att bli några fler skogsfastigheter för mig, det kommer jag inte att dra på mig. Redan en ersättning på 125 procent är en långsiktigt dålig lösning. När staten betalar och sedan tar tillbaka 60 procent i skatt så blir det en jättesmäll ekonomiskt och katastrofdåligt både på kort och på lång sikt”, säger David till ATL:s Ulf Aronsson.
Konungariket Sverige rankas högt när det gäller mänskliga rättigheter och vår rättsstat. Men när det kommer till att staten gör rätt för sig gentemot landets skogsägare är blottorna många. Trots att skogsnäringen bygger landets välstånd genom mängder av arbetstillfällen, exportintäkter och stora bidrag till statskassan behandlas många skogsägare som andra klassens medborgare.
60 procent i skatt på hela ersättningen som betalas ut för intrång i den grundlagsfästa äganderätten. Snacka om att bli grundlurad på grundlagens egendomsskydd.