facebooktwittermail d

”Globaliseringen är problemet i skogen”

Det är inte rimligt att enskilda skogsägare ska bära konsekvenserna av en globaliserad ekonomi, skriver Olle Hollertz.

”Södra skogsägarna, som ägs av friägande bönder, importerar virke från Baltikum, med hänvisning till virkesbrist, men samtidigt hjälper det till att pressa virkespriserna", skriver debattören. Arkivbild.
”Södra skogsägarna, som ägs av friägande bönder, importerar virke från Baltikum, med hänvisning till virkesbrist, men samtidigt hjälper det till att pressa virkespriserna", skriver debattören. Arkivbild. FOTO: GÖRAN BILLESON/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det globala nätet snärjer alla från toapapperstillverkaren till skogsägaren. I dag är debatten intensiv angående den svenska skogen. Den är en helig ko, men kan också liknas vid Särimner, den ska räcka till alla.

Skogen är Sveriges räddning i klimatomställningen, bidrar till välbehövliga exportintäkter och är en viktig del av den biologiska mångfalden. Samtidigt ser många skogens värde främst som rekreation och terapi, för att inte glömma dess estetiska värde.

Vem som äger skogen har blivit en brännande fråga. Äganderätten är hotad, larmar en del, men de förefaller mig ha fastnat i en bonderomantisk föreställningsvärld som kanske var aktuell på 1950- och 60-talen innan globaliseringen tog fart. Förvisso håller jag med att privat ägande kan ha moraliska och etiska fördelar, men synsättet har sina begränsningar.

Problemet i dag är att globaliseringen och dess lokala variant den europeiska gemensamma marknaden har en dominerande måttstock och värdemätare, nämligen lönsamheten, mätt i yuan, yen, euro och dollar. Det är få skogsägare som har det så pass ekonomiskt förspänt att de kan strunta i lönsamheten.

I dag är kalhyggen och produktionsskog lönsammast, vilket missgynnar hänsyn till biologisk mångfald och rekreationsvärden. Skogsindustrin verkar på en global marknad där lägsta produktionskostnaden vinner. Skogsentreprenörer pressas till bristningsgränsen, med hänvisning till industrins lönsamhetskrav.

Det finns inget incitament att betala mer än nödvändigt, med hänsyn till pietet och naturvärden, vilket i slutändan även drabbar den enskilde skogsägaren, oavsett om det är bonde- eller bolagsskog. Södra skogsägarna, som ägs av friägande bönder, importerar virke från Baltikum, med hänvisning till virkesbrist, men samtidigt hjälper det till att pressa virkespriserna.

Om nu orörda skogar har ett egenvärde, blir slutsatsen att vi gemensamt måste bära ansvaret genom statlig intervention och rejäla intrångsersättningar.

Det är inte rimligt att enskilda skogsägare ska bära konsekvenserna av en globaliserad ekonomi.

Olle Hollertz

Bråbo, Kristdala, Oskarshamn