Elektrifieringen av industrier och transporter bygger bokstavligen på markåtkomst. De närmsta tiotalet år ska det investeras runt 1000 miljarder kronor bara i elnätet. En försvarlig andel av investeringarna kommer att gå till nya kraftledningar.
Om landets skogsägare ska få den ersättning de har rätt till måste de och deras organisationer agera nu. Politikens fokus är att få igenom så många elinvesteringar som möjligt på så kort tid som möjligt. Bråkiga markägare som sätter sig på tvären är nog mest en ovälkommen störning.
Men rätt ska vara rätt. Klimatomställningen och elektrifieringen må vara viktiga men de ger inte en ursäkt att tumma på äganderätten.
Det påslag om 25 procent på ersättningen som expropriationslagen ger, som plåster på såren vid markintrång, räcker inte långt om den grundläggande värderingen av intrånget inte motsvarar marknadsvärdet. Uttryckt på politikens språk är detta problematiskt.
Grundprincipen för skadestånd är att den skadelidande ska sättas i samma ekonomiska ställning som om skadan aldrig uppstått. Den principen verkar dock i praktiken inte gälla intrång i skogsmark. Detta eftersom den så skallade skogsnormen för bestämmande av ersättning för intrång i skogsmark, som Lantmäteriet använder sig av för att värdera ersättning vid ledningsrätt, inte tar hänsyn till vad skogsmarken faktiskt är värd på marknaden.
Skogsnormen fokuserar på avkastningsvärdet, det vill säga virkesproduktionen med hänsyn till tillväxt, skötselkostnader och virkespriser. Däremot fångas inte själva markens marknadsvärde när ersättningen beräknas. Det skapar en betydande skevhet eftersom skogsfastigheternas marknadsvärde i stora delar av landet är betydligt högre än markens avkastningsvärde beräknat utifrån tillväxt och virkespriser.
I Lantmäteriets handledning till skogsnormen kommenteras valet av värderingsmodell med att det är svårt att fastställa markvärdet med hjälp av fastighetsförsäljningar med någon större precision. Svårigheten att fastställa marknadsvärdet är dock ett svagt argument för att i praktiken tvinga markägare att avstå sin egendom till underpris.
Här behövs metodutveckling. Skogsnormen kan ha fungerat bättre tidigare när marknaden värderade skogsfastigheter mer i nivå med avkastningsvärdet. Men det var i så fall länge sedan.
De kraftiga prisökningarna på skogsfastigheter har under många år inneburit att marknaden betalat en ofta rejäl premie för skogsmark. Något som kan följas i prisstatistiken.
Om Lantmäteriet har svårt att skatta ett lokalt marknadspris, på grund av få försäljningar, så bör det finnas möjligheter att beräkna skillnaden mellan beräknat avkastningsvärde och marknadsvärde för ett större område. Om premien på avkastningsvärdet som marknaden är villig att betala i ett område är 30, 50 eller 100 procent eller mer bör detta kunna avspeglas i intrångsersättningen.
En invändning mot ett större genomslag för marknadsvärdet är att en ledningsrättsförrättning inte innebär att marken byter ägare. Men i praktiken är det enda ekonomiska värdet av marken i ledningsgatan möjligheten att jaga. Värdet av jakten kan lätt beräknas och kvittas när intrångsersättningen fastställs.
Det är hög tid för markägarna att driva på för att få till mer rättvisande ersättningar. Den massiva utbyggnaden av främst elnätet som omställningen till ett fossilfritt samhälle kräver kan rimligen inte ske på markägarnas bekostnad. Här har främst skogsbolagen, skogsägarföreningarna och LRF ett angeläget gemensamt intresse att bevaka.
Det bör också ligga i politikens och nätägarnas intresse att minska markägarnas motstånd mot de helt nödvändiga infrastruktursatsningarna. Kostnaden för överklaganden och förseningar behöver också tas med i den samhällsekonomiska kalkylen.
Av de totala kostnaderna för utbyggnaden av elsystemet kan ersättningarna till markägarna inte vara någon betydande post. Det borde vara en självklarhet för en borgerlig regering att se över ersättningsprinciperna för att stärka äganderätten och påskynda utbyggnaden av elnätet.
Det finns inga godtagbara anledningar att inte utveckla eller komplettera skogsnormen så att den ersättning markägarna får motsvarar den förlorade skogsmarkens marknadsvärde. Det är snarast nödvändigt för att leva upp till grundlagens stadgande om full ersättning till ägaren för förlusten när egendom avstås eller användningen av egendom inskränks.
_e300874420.jpg)
