– Det var en revolution, säger Bert Vetterfalk om när han 1953 importerade och började kuska runt med sin täckdikningsmaskin (se film här!).
Det fanns maskinell grävning redan då, men det var bland annat skyttegravsmaskiner från första världskriget, och inte speciellt effektiva.
Ökenråtta
Med den nya maskinen, en halvbandare som byggts i Finland med amerikanska armens ökenråtta som grund, höjdes hastigheten rejält.
– Att kunna gräva 1 200 löpmeter täckdikning per dag, det var nytt. Det var rekord.
Dessutom blev tiden mellan jobben kort. Maskinen var självtransporterande och behövde inte lastas på vagn för att flyttas mellan jobben.
– Jag körde i 60 kilometer i timmen på vägarna, ler Bert Vetterfalk.
Mellan gårdar
Han åkte runt mellan gårdar i framför allt Närke och Värmland och hade gott om jobb. Förutom åkrar som skulle dikas fick han dika mark för travbanor, motorbanor, fotbollsplaner och skolgårdar.
Han hade sju man i sitt arbetslag. Intäkterna låg på drygt en krona per meter och på lätta jordar kunde de komma upp i sex grävda metrar per minut. Så affärerna gick bra.
– Men man kan inte ha pengar som affärsidé, säger Bert Vetterfalk.
– Affärsidén var att förbättra jordarna, sedan kom pengarna.
Lantbrukarrötter
Så småningom tog hans anställda hand om grävningen och Bert Vetterfalk började själv som arbetsledare på Nya Asfalt (senare NCC) men hade kvar företaget.
Under 70-talet och en bit in på 80-talet gick han tillbaka till sina lantbrukarrötter och hade hand om den biodynamiska gården Yttereneby, där han vidareutvecklade den biodynamiska odlingen.
Startade riksförbund
Intresset för täckdikning består. Bert Vetterfalk var med och startade Sveriges Dränerares riksförbund och brukar fortfarande delta på en del av deras möten.
Han menar att man nu för tiden dikar tätare, vilket får till följd att både näringsämnen och gifter lakas ur marken.
– Förr dikade vi för växternas skull, för att vattnet skulle sjunka något. Nu dikar man också för att kunna köra ut med de tunga maskinerna, säger han.
Blev importör
I början av 1980-talet lämnade han lantbruket på Yttereneby och blev han importör av ett tyskt stålspontsystem för att säkra schakt vid väg- och vattenarbeten.
Något han fortfarande jobbar med i sitt bolag Grundförbättringar Ab.
När ATL träffar honom är han på plats vid ombyggnationen av Strömskajen i centrala Stockholm där hans stålspontsystem används.
– Jag jobbar full dag. Jag är bara 86 år så jag har mycket kvar, säger han.