Edvard Hollertz

<a href="https://www.atl.nu/lantbruk/nya-ministrar-februari-2021/">Per Bolund (MP) är landets nya klimat- och miljöminister</a>. Det beskedet gav statsminister Stefan Löfven (S) på fredagsmorgonen.

Som brukligt berömde Per Bolund under pressträffen sina företrädare och partikamrater på posten. De har gjort att han kan få en springande start, sade han. Bolund påtalade också det uppenbara – att det är bråttom att ställa om till ett hållbart samhälle. Att utsläppen måste minska.

Trots den inbyggda brådskan i klimat- och miljöpolitiken bör vi ändå ta statsrådsbytet som ett tillfälle till kort reflektion. Springer Sverige åt rätt håll? För det är ju inte så att det finns en färdig väg utstakad för att nå målet om en hållbar värld.

Visserligen finns mängder med politiska mål som pekar ut färdriktningen, som generationsmålet och de svenska miljömålen. Problemet är bara att målen ibland är motstridiga. Åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser kan motverka målen om biologisk mångfald och tvärtom. Än mer krångligt blir det om vi dessutom ska räkna in att omställningen till en hållbar värld behöver vara socialt och ekonomiskt hållbar, inte minst för att bygga acceptans för samhällsförändringarna.

Den här balansen mellan de olika målen verkar inte hittills ha infunnit sig i Sverige. Det märks vid besök på många svenska gårdar – som är i centrum för mycket av hållbarhetsarbetet. Därför borde landets nye klimat- och miljöminister Per Bolund inte bara rusa på i den redan upptrampade stigen, utan besöka de lantbrukare som dagligen påverkas av de politiska besluten på klimat- och miljöområdet. På svenska gårdar skulle Bolund få se ett motsägelsefullt resultat. Särskilt verkar social och ekonomisk hållbarhet inte värderas särskilt högt när politiken genomförs.

Om vi tänker oss en gård utanför slättbygderna består den förenklat av mer än hälften skogsmark och resterande åker- och betesmark. Det är en typ av gård som i en global jämförelse har goda förutsättningar att hålla nötdjur, vilket historiskt har gjorts. Djuren har god tillgång till betesmarker, som om de inte betades skulle växa igen eller beskogas. Åkern ger bra vallskördar men är inte lika konkurrenskraftig när det kommer till spannmål eller andra grödor. Det finns god tillgång till vatten.

På pappret är det en bra idé ur klimat- och miljösynpunkt att fortsätta med betesdrift och ta vall på åkern. Att fortsätta som förr. Beräkningar från FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO ger att nötkött producerat i EU renderar 60 procent lägre utsläpp av växthusgaser än världsgenomsnittet, och att svenskt kött har ytterligare 25 procent lägre medelutsläpp än det i EU.

Liknande siffror gäller för svensk mjölk jämfört med världsgenomsnittet. Gräsbärande marker som ängar och vallar binder vidare en del koldioxid. Och – inte minst – naturbetesmarkerna har en förkrossande biologisk mångfald som skulle försvinna om betesdjuren försvann. Naturbetesmarkerna har en artrikedom i klass med regnskogar. Sedan finns en del argument till, som att nötdjuren omvandlar det för människan oätliga gräset till något vi kan tillgodogöra oss i form av kött och mjölk.

Det paradoxala är dock att i miljö- och klimatarbetets namn motarbetas just den här svenska djurhållningen med argumentet att produktionen står för växthusgasutsläpp. Därför uppmanar myndigheter att vi ska dra ner på konsumtionen av kött och mjölk.

Betyder det här då att utsläppen är det prioriterade i svenskt hållbarhetsarbete och att biologisk mångfald alltid får stå tillbaka? Nej, långtifrån. Och det märks på vår typgård. För där har risken blivit allt större att skogsbruk hindras av staten med argumentet att det kan påverka den biologiska mångfalden. Att skogsråvara kan användas för att ersätta stora koldioxidutsläppare som cement, bensin, plast och bomull väger då plötsligt lättare. Och det här går inte ihop.

En gårds mjölk- och köttproduktion som är en förutsättning för naturbetesmarkernas biologiska mångfald svartmålas för sina koldioxidutsläpp. Samtidigt som samma gårds skogsbruk, vars förnyelsebara och kolinbindande träråvara ersätter stora koldioxidutsläppare, ska stoppas för dess påverkan på biologisk mångfald.

Den motsägelsefulla situationen väcker berättigade frågor om svensk hållbarhetspolitik är färgad av mer än klimat- och miljöavvägningar. Onekligen ser det ut som att en röd tråd i de politiska målen för en hållbar värld är att motverka brukandet av naturen, även när det gynnar klimat- och miljöomställningen.

Att springa vidare på den inslagna vägen är knappast ett hållbart vägval för landets nye klimat- och miljöminister.

Vi bör ta statsrådsbytet som ett tillfälle till kort reflektion, skriver ATL:s Edvard Hollertz. Springer Sverige åt rätt håll?

Finns ingen färdig väg utstakad för att nå målet om en hållbar värld.

”Fortsätter Per Bolund på den ohållbara vägen?”

Företagande

Vi bör ta statsrådsbytet som ett tillfälle till kort reflektion, skriver ATL:s Edvard Hollertz. Springer Sverige åt rätt håll?