facebooktwittermail

Gemensamt ansvar för fornlämningar

Fornlämningarna tillhör vårt gemensamma arv, skriver Joakim Malmström och Knut Weibull. 

Stenar på ett grönt fält.
Fornlämningar tillhör vårt gemensamma arv. FOTO: PI FRISK/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Fornlämningar är en värdefull del av vårt gemensamma kulturlandskap. Trots det händer det att de skadas i skogs- och jordbruket, eller vid grävningar med privata eller offentliga beställare. För att skydda kulturlandskapet krävs både eftertanke och ansvar.

Det kan vara svårt att förstå hur en enskild upphöjning i marken här, eller en bit stenmur där, kan vara så viktig att den ibland förhindrar hur marken den ligger på får användas. Men precis som böcker i ett bibliotek kan berätta historier om människor och platser, så berättar forn- och kulturlämningar rent handfast om dem som levt och verkat före oss. Ofta är de faktiskt det enda som finns bevarat efter dem som levt på platsen.

Eftersom historien är ett gemensamt arv som behöver skyddas har Sverige också en tydlig och långtgående kulturmiljölag som betonar det gemensamma ansvaret för historiska lämningar.

Enligt lagen har markägaren ett ansvar för de fornlämningar som finns på ägorna. Markägaren har också ansvar att upplysa en anlitad entreprenör, var fornlämningarna finns. För att gräva i, täcka över eller utföra andra förändringar i eller kring en fornlämning behövs tillstånd från länsstyrelsen.

Ett bra ställe att få överblick över vilka lämningar som finns är via Riksantikvarieämbetets tjänst Fornsök. Där finns registrerade fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar tydligt utmärkta.

Lagen skyddar även oregistrerade fornlämningar. Skulle en tidigare okänd lämning upptäckas vid ett grävarbete, måste arbetet avbrytas och länsstyrelsen kontaktas. Det finns statliga medel som kan täcka merkostnader som då uppstår.

Grävarbeten och djupare plöjning utgör den största risken för fornlämningar i jordbrukslandskapet. Vid de många fiberdragningarna i Sverige visade det sig att de största skadorna uppstod på grund av bristande kommunikation mellan beställare och underleverantör. Den kunskap som beställaren inhämtat nådde aldrig underleverantören, som grävde felaktigt och skadade fornlämningar.

Riskerna ökar också när tempot går upp och större maskiner används. Torvbrytning har av Naturvårdsverket lyfts som riskabelt för fornlämningar, just för att stora maskiner används.

Att det ibland kan bli fel och att fornlämningar skadas är bara ena sidan av myntet; den stora majoriteten markägare är väl medvetna om och stolta över de lämningar som finns på markerna. De utför dessutom ofta, helt frivilligt, ett viktigt kulturmiljöarbete. Det finns nämligen ingenting i lagen som säger att man måste vårda fornlämningarna på sin mark, men det är just vad många markägare gör. Det behövs inga tillstånd för att exempelvis röja sly på fornlämningar, eller hålla hagmarker betade.

Under den nu rådande pandemin har utomhusaktiviteter fått stor betydelse för många människor som söker sig till naturen och olika kulturhistoriskt intressanta platser. Ett gravfält eller en runsten som räddats undan igenväxning kan då bli en källa till glädje och ökad förståelse av platsen, då som nu.

Joakim Malmström, riksantikvarie

Knut Weibull, överantikvarie

Riksantikvarieämbetet

Vad tycker du? Skicka din debattartikel till debatt@atl.nu.