I den politiska debatten är undergången sällan långt borta. Enligt retoriken kan världen gå under idag eller imorgon om vi inte slutar att äta kött och använda konstgödsel och växtskyddsmedel i odlingen, etcetera. Det verkar i alla fall, något hårdraget, vara kärnan i budskapet från en del politiker.
Miljöproblemen finns och de behöver lösas. Men politiken behöver också prioritera och staka ut en väg för hur. Det innebär avvägningar.
En växande befolkning i världen kommer öka behovet av livsmedel. Att minska livsmedelsproduktionen är inget alternativ. Den ökande miljöpåverkan som livsmedelsproduktionen ger upphov till får vi bokstavligen tugga i oss.
Därmed inte sagt att vi inte ska hitta metoder för att minska jordbrukets klimat- och miljöpåverkan. Men besattheten av jordbrukets klimatpåverkan som vi sett en del av, inte minst i EU-politiken, måste besinnas. Det är viktigare att dra ned på användningen av fossil energi i alla former.
Att minska den redan låga svenska självförsörjningsgraden och lägga ned fler gårdar är ett snabbt sätt att minska svenskt jordbruks klimatpåverkan. Nettoeffekten för klimat och miljö är dock sannolikt negativ, eftersom det vi inte själva producerar lär komma att importeras från länder med sämre djurhållning och miljöhänsyn.
Klimatutsläppen från svenskt jordbruk har inte minskat i samma takt som exempelvis privatbilismen. Det har sina tekniska förklaringar.
Elektrifieringen av lantbrukets maskiner pågår också, men det stora effektbehovet gör det svårt. Utsläppen från biologiska processer i odling och djuruppfödning kan lika lite som den mänskliga cellandningen ha en nollvision.
Givet att de globala utsläppen av klimatgaser måste minska i snabb takt berörs naturligtvis alla verksamheter. Politiken behöver prioritera. Att dra ned på lantbruket i EU, samtidigt som unionens viktigaste medlemsland Tyskland ökar användningen av kolkraft, är ett exempel på orimliga prioriteringar.
Om något borde livsmedelsproduktionen öka – även om det innebär ökade klimatutsläpp. Den mest effektiva klimatåtgärden är att minska användningen av kol och olja. Klimat- och miljöambitionerna för jordbruket kan fortfarande vara ambitiösa, räknat i miljöpåverkan per producerad enhet.
Poängen är att mängden producerade enheter måste bli fler, samtidigt som resursutnyttjandet blir mer effektivt. Världens ökande befolkning kommer trots allt att behöva äta.
Sverige borde satsa på att öka livsmedelsproduktionen, en fördubbling är inte orealistisk. Det är vad som behövs för att vi bli självförsörjande på livsmedel.
Det finns stora arealer av idag knappt brukade åker- och betesmark som kan utnyttjas bättre. Högre efterfrågan på livsmedel och bättre lönsamhet skulle ge stora delar av den svenska landsbygden ett välbehövligt ekonomiskt uppsving.
Ökad djurhållning skulle ge ett viktigt bidrag till den biologiska mångfalden genom att landskapet hålls öppet och levande av betande djur. Eftersom många idag rödlistade arter är beroende av ängsmarker, betade skogsbryn och liknande biotoper.
Att ett förändrat klimat påverkar förutsättningarna för världens jordbrukare är uppenbart. Men att många länder är drabbade av torka och extremväder är inte en signal om att dra ned på svenskt, eller för den delen europeiskt, jordbruk. Signalen är snarare att öka den svenska livsmedelsproduktionen för att bidra till att möta osäkrare skördar i världen.
Vi måste ta större ansvar för vår livsmedelssäkerhet. Det är en beredskaps- och säkerhetsfråga men också en fråga om internationell solidaritet. I det perspektivet är det fullt rimligt att på sikt fördubbla den svenska livsmedelsproduktionen.
