För vem finns LRF till? Den frågan ställer jag mig som ung lantbrukare inom skog och spannmålsproduktion. För det verkar allt mindre vara en organisation anpassad för oss heltidslantbrukare.
Sedan två år tillbaka har jag varit medlem som privatperson i LRF och förtroendevald i en lokalavdelning i västra Sverige. Det som har mött mig är en organisation som kännetecknas av ineffektivitet och handlingsförlamning.
Ett problem som jag ser det är att LRF styrs av tidigare politiker och kooperationsivrande storbönder. Det gör att organisationens opartiskhet kan ifrågasättas och att ledningen inte ser samma verklighet som alla vi andra.
Vad är då vägen framåt för LRF. Mina förslag är:
- Reformera LRF Samköp. Dagens LRF Samköp är en ineffektiv historia med en marknadsanalys som inte utgår från mig som heltidsbonde. Hur kan jag plöja med en ny Audi?
- Sälj Sånga Säby. LRF:s konferensanläggning, där RLF 1929 bildades, är idag allt annat än böndernas plats. Och det är bra. Här finns mötesplatsen för alla människor i vacker miljö. Men varför ska LRF äga Sånga Säby? Görs inte det bättre av en restaurang eller konferenskunnigt företag?
- Sälj LRF Media. Tiden då partier och bolag sponsrade och ägde tidningshus är sedan länge en beskrivning av en tid som flytt. Centerpartiet sålde redan för över 15 år sedan sin koncern av tidningar. Det borde LRF också göra med sitt mediehus.
- Byt fokus i näringslivsarbetet. Det näringslivsarbete som görs i dag är obefintligt sett till resultat av strukturreformer, som bör vara det eftersträvansvärda. De krispaket för lantbruket under senare år, som LRF:s ledning gärna framhåller sin delaktighet i att få på plats, är inte uttryck för ett långsiktigt näringslivsarbete. Dessa tillfälliga bidrag ger inte ökad lönsamhet. I stället för att driva på för tillfälliga bidrag borde kraften ha lagts på att få till reformer som långsiktigt gjort livet enklare och lönsamheten bättre för lantbruksföretagen.
Mitt intryck är att LRF tillhör en annan tid. En tid som för längesedan flytt. Det framstår som ett museum av kooperatörer och självförverkligande byråkrater. Det är dock ett dyrt museum att hålla i gång. Medlemsavgifterna är höga.
Ryggraden i vår bransch är i stället organisationer som Arla, Lantmännen och Södra. Det är kooperativa föreningar med god soliditet.
Som ung lantbrukare – med en vilja att bidra till en bättre och lönsam produktion av livsmedel i landet – ser jag inga starka skäl att fortsatt vara med i LRF. Samtidigt är det en insikt som kommer med en stor sorg då min släkt har varit med och byggt upp rörelsen under nära 100 år. Från RLF till LRF. Från Bondtolvan till Franzéngatan, från vacker vy, till sly.
Den inledande frågan kvarstår dock. Om sådana som jag – unga heltidslantbrukare – inte ser några skäl att fortsatt vara medlemmar och aktiva i LRF. För vem finns LRF till?
