d

”Fisket, en bortglömd äganderättsfråga”

Insjöfisket är en bortglömd resurs för lantbruksnäringen. Det är synd och skam, för fiske i kombination med turism har stor potential att ge lantbruksföretagare viktiga sidoinkomster.

FOTO: LEHTIKUVA

Här skriver gästande eller fasta skribenter från när och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen eller historien. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ATL:s ledarsidas ståndpunkter. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Ointresset för fiskefrågorna är häpnadsväckande. I den senaste stora fiskerättsutredningen (SOU 2025:89) anmodades varken LRF eller Jordägarförbundet att inkomma med remissvar. Inte heller skogsbolagen eller skogsägarföreningarna visar fisket något större intresse. Fastän äganderättsfrågor alltid har en principiell dimension, som det är en plikt att bevaka.  

Även om markägarnas stora intresseorganisationer sitter still i båten så är Sveriges Fiskevattenägarförbund på hugget. Förbundet organiserar landet fiskerättsägare, främst fiskevårdsområdesföreningar, som i sin tur är särskilda ekonomiska föreningar för förvaltning av ingående fastigheters fiskerättigheter.  

Bortsett från det uppenbart orimliga i att en statlig utredning inte aktivt fångar upp synpunkter från de som faktiskt äger fiskerätten, är ointresset från markägarorganisationerna beklagligt. Åtminstone LRF borde sätta sin tyngd bakom bevakningen av fisket som en principiellt viktig äganderättsfråga.  

Tråkigt nog har skogsägarföreningarna lågkonjunkturen emot sig, så just nu kan de vara ursäktade. Men när skogsbranschen kommer på fötter igen borde de lägga lite näringspolitisk bevakning på fiskefrågorna. Det skulle säkert kunna skapa en hel del välkommen medlemsnytta.  

Inte minst behövs ett kunskapslyft om fiskeresursen, dess regelverk och möjligheter som komplement till skogsbruk. En av fiskerättsutredningens förslag handlar just om att i lag tydliggöra att fiskerätten tillhör fastigheten. Det är välkommet och viktigt. Men det krävs också informationsinsatser som exempelvis förklarar att fastighetsägare kan sakna fiskerätt – trots att vatten ingår i fastigheten eller att tomten gränsar till vatten. Vilket kan tyckas lite besynnerligt. 

Något som också är märkligt är att fastigheter med vatten i de stora sjöarna och havet, i och med införandet av det fria handredskapsfisket år 1985, i princip fick sin fiskerätt konfiskerad. En fiskerättsägare kan dock få ersättning för intrång i enskild fiskerätt om fiskerättsägaren kan styrka inkomstbortfall, enligt en särskild lag. 

Det fria handredskapsfisket har lett till ett i princip oreglerat fritidsfiske längs kusterna. Inte minst ett hejdlöst gäddfiske, även under lekperioden. Det har lett till minskade bestånd av stora gäddor och störningar i ekosystemet. Färre toppredatorer leder till ökat antal småfisk, som i sin tur äter djurplankton, som i sin tur äter alger. Resultatet blir en förstärkt algblomning. 

Det fria handredskapsfisket (som någons sorts förlängning av allemansrätten) bör ses över, med hänsyn till både äganderätt och fiskevård, och rullas tillbaka. Nu föreslår utredningen i stället vad som på marknadsföringsspråk kallas en varumärkesförnyelse. Det fria handredskapsfisket föreslås skrivas in i fiskelagen som “frifiskerätt”. Detta trots att ett av utredningens huvudnummer är att tydliggöra att fiskerättigheter är knutna till fastigheter.  

Att det fria handredskapsfisket är fritt, som i gratis, understryker parallellen till allemansrätten, fastän likheterna med svamp- och bärplockning är begränsad. Fiskevattenägarförbundet vill se en allmän fiskevårdsavgift för det “fria” fisket. Det är en rimlig ordning. “Allemansfisket” kan inte – och ska inte – vara gratis.

En avgift kan enkelt betalas in via en mobiltelefonapp, som också kan användas för att enkelt samla in användbara data om fiskevatten och fångst. Avgiften bör användas för att stödja en lokal fiskevård och förvaltning. Nedsidan är mer byråkrati, som å andra sidan knappast kan vara mer betungande än rapporteringen av fällt vilt vid jakt. 

Om fisket långsiktigt ska kunna utvecklas till en ekonomisk resurs för fiskerättsägarna behöver fisket uppvärderas i allmänhetens ögon. Att göra fisket gratis i de stora sjöarna och längs kusten har haft motsatt effekt. Slapp fisketillsyn och en förlåtande inställning till tjuvfiske har inte ökat fiskets värde.  

Fiske i kombination med turism har stor potential att utvecklas och bidra till att stärka landsbygdens ekonomi. Därför är det märkligt att fisket har en så undanskymd plats på markägarorganisationernas dagordningar. En uppryckning behövs för att öka fiskerättens värde. 

Publicerad: 18 februari

Vad tycker du om artikeln

Logga in för att reagera på artikeln

Var med i diskussionen

Dela med dig av dina tankar och diskutera med andra läsare.

Kommentarer

Genom att kommentera godkänner du våra communityregler.