facebooktwittermail d

”Färre vargar är viktigt även efter valet”

Det mest stötande i den rovdjurspolitik man har fört hittills är just frånvaron av hänsyn till människorna på landsbygden.

Får i hage.
”Det är en enorm skillnad att vara fåruppfödare med eller utan varg runt knuten.” FOTO: JOHAN NILSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Det rör på sig i vargfrågan. Mest rör vargen på sig. Det bildas ständigt nya revir och familjegrupper, både i län där vargen redan förekommer rikligt och där den hittills inte har varit etablerad.

Enligt vinterns vargräkningar kan det ha funnits 450 vargar i Sverige. Med vårens valpkullar inräknade är de ännu fler.

Men det rör sig faktiskt också i politiken. Riksdagen kom i maj med ett tillkännagivande att antalet vargar i Sverige bör ligga i den nedre delen av spannet 170-270 djur.

Landsbygdsministern meddelade att hon gav Naturvårdsverket i uppdrag att se om den gynnsamma bevarandestatusen kan upprätthållas vid denna nivå. Det skiljer sig i så fall mycket från den av Naturvårdsverket egentillverkade målsättningen på minst 300 djur.

Landsbygdens väljare väger tyngre än vanligt i partiernas kamp om röster denna gång. Det är i skenet av detta man får se landsbygdsministerns utspel om vargarna.

Om det kommer att göra någon skillnad i praktiken återstår att se men det är ändå välkommet att människan och inte bara vargen till slut är lite intressant.

Det mest stötande i den rovdjurspolitik man har fört hittills är just frånvaron av hänsyn till människorna på landsbygden.

Trots att det i rovdjurspropositionen från 2013 står att hållandet av tamdjur inte ska försvåras och att socioekonomiska hänsyn ska tas har den förda politiken och Naturvårdsverkets tillämpning haft stora blinda fläckar inför de människor det handlar om — företagare och boende på landsbygden.

I rapporten ”Att leva nära stora rovdjur” har Naturvårdsverket tillsammans med LRF och Svenska Jägareförbundet låtit undersöka psykosociala och socioekonomiska konsekvenser av rovdjuren. Föga överraskande visar det sig att oron för de egna djuren och för de ekonomiska konsekvenserna är stor bland företagarna, oavsett om de har får eller nöt.

Särskilt hårt drabbas fåruppfödarna. Så snart det finns varg i trakten leder det till oro och merkostnader i form av dyra stängsel, flytt av djur och nattpatrullering. Ett angrepp får förödande konsekvenser för företag med små marginaler. Många ger upp, vilket särskilt drabbar en redan utsatt fårnäring.

Allt detta borde vara väl känt på Naturvårdsverket och länsstyrelserna och fullt möjligt att ta hänsyn till i arbetet. Och att inte bara se till att vargens gynnsamma bevarandestatus uppnås. Frågan är om signalerna från riksdag och regering når hela vägen fram till myndigheterna.

Vargfrågan var en av de mest brännande på LRFs riksförbundsstämma. Flera motioner önskade ett starkare agerande från organisationen i rovdjursfrågan. Från Skåne ville man ha en nolltolerans mot varg i länet och det fanns de som önskade en nolltolerans mot varg i hela landet.

LRF är ofta noga med att inte ställa medlem mot medlem. Att agera för samma elpris i hela landet skulle gynna skåningar men missgynna norrlänningar, alltså tar man inte den kampen.
Så är det också med vargarna. Att agera för en nollvision i Skåne skulle möjligen göra det svårare att hantera vargproblemen i de vargtäta länen. Därför anser LRF att skånebönderna solidariskt får välkomna gråben till länet. Och det kan ju svida.

Det är ett begripligt resonemang som LRF för men det leder ändå till att nya grupper av lantbrukare försätts i en helt ny och skrämmande situation. Det är en enorm skillnad att vara fåruppfödare med eller utan varg runt knuten.

Det är bra att politikerna har uppmärksammat problemet med vargarna och det är bra att LRF trycker på för förändring, i synnerhet om man trycker på för förändringar i EUs art- och habitatdirektiv. Det är en lång väg att gå men på sikt kan det ge ett lägre rovdjurstryck i Sverige.

Men det behöver hända något nu och då måste myndigheterna få nya instruktioner och dessutom agera utifrån dem. Skyddsjakt måste beviljas snabbare och utformas så att den faktiskt kan ge resultat.

Den snabba ökning av vargstammen som nu sker är inte acceptabel. Det kan inte heller vara ett självändamål att hela Sverige förutom Gotland och fjällen ska fyllas med varg. Politikernas intresse för landsbygden och vargen får inte falna efter valet.