facebooktwittermail

Mjölk eller virke – producenten förlorar

Oavsett om det handlar om livsmedel eller skog så sätts konkurrensen ur spel av storleksrationaliseringen. 

Sågverk fotograferat från ovan.
Storleksrationalisering och allt större sågverk betyder allt färre köpare som konkurrerar om råvaran. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Den stora efterfrågan på trävaror under pandemin har fått priserna att rusa. Bygghandeln och sågverken gör goda vinster. Irritationen bland skogsägarna är stor eftersom betalningen för timret från skogen inte ökar på samma sätt.

Det är ett generellt problem men utifrån norrländska skogsägares perspektiv är känslan av att bli lämnad bakom vagnen akut. Det har länge varit prisskillnad – de norrländska skogsägarna har fått mindre betalt än kollegorna i södra Sverige. Det senaste året har gapet vidgats och timret från södra Sverige värderas nästan dubbelt så högt som det norrländska högkvalitativa virket.

Man kan skylla på de stora avstånden till industrin och stora avverkningskostnader. Men den storleksrationalisering som sker har heller inte gynnat skogsägarna. Det har blivit färre aktörer i sågverksbranschen och möjligheten att spela ut olika köpare mot varandra är liten.

Förändringen är dramatisk. På 1950-talet fanns över 1 500 sågverk i de fyra nordligaste länen. Nu finns 30 kvar, varav 60 procent ägs av de stora bolagen Holmen och SCA. Räknar man in Norra skogsägarna står de tre aktörerna för tre fjärdedelar av sågverksproduktionen.

I och med att Holmen och SCA också är stora skogsägare kan de använda egen skog för att balansera inflödet till sin industri. Inget av detta är till fördel för den vanlige skogsägaren.

Med denna snabba förändring i åtanke, och att de stora aktörerna fortsätter att köpa upp konkurrenter och växa, skulle man önska sig ett betydligt kraftfullare agerande från Konkurrensverket. Den verkar se en större marknad där norrlänningen har stora möjligheter att spela ut köpare mot varandra. Så är inte fallet, och Konkurrensverket borde göra sitt fotarbete och se mer till det lokala perspektivet.

Inom de begränsade ramar som finns spelar det stor roll hur aktiv man är som säljare. Ju mer man har koll på sin skog desto större möjligheter har man att matcha sitt erbjudande med sågarnas önskemål om sortiment. Om man lämnar över ansvaret för skogsbruksplan och avverkningsplanering till köparen är man ett alldeles för lättfångat byte.

Trögheten i prishöjningarna är besvärande. Snart kan man hänvisa till att priserna på marknaden går ned och så har sågverksindustrin tjänat pengar på prisbubblan utan att något nämnvärt har nått den som tagit ned träden. Även de stora sågverksägarna borde inse värdet av ett lönsamt skogsbruk.

Andra primärproducenter kan tyvärr känna igen sig mycket väl i beskrivningen av de norrländska skogsägarnas dilemma. Oavsett om du producerar mjölk, kött eller spannmål är avståndet till marknaden och antalet led som ligger emellan avgörande för vad som strömmar in på kontot.

Även effekterna av storleksrationaliseringen drabbar andra produktionsgrenar. Tydligast är effekten i mjölkproduktionen där få lantbrukare befinner sig i sådana gränstrakter att de kan välja mellan två mejerier.

Vad kan man då göra? Rationalisera eller dö, är en hårdkokt beskrivning av valmöjligheterna. Den pågående storleksrationaliseringen i industri- och försäljningsleden fortplantar sig bakåt i kedjan till primärproduktionen. Kostnaderna för att producera en vara har minskat drastiskt de senaste decennierna såväl i skogen som på åker och i stallar. Ändå har inte lönsamheten förbättrats på motsvarande sätt. I många fall har den försämrats.

Den tredje väg som står till buds är att skapa mervärden och nya vägar till marknaden och därmed större intäkter och större vinst. Det sker på många håll i jordbruket och det är glädjande och kan vara en bra lösning för ett antal företagare.

Problemet är att skala upp verksamheten och bli en aktör att räkna med. Om Glada Bonden som nu gör ost i Boxholm når sitt mål att omsätta en miljard kronor kommer man att vara ett av få av bönder nystartade livsmedelsföretag som når så högt. Den som lever får se.

På motsvarande sätt är en liknande utveckling önskvärd i skogsnäringen. Små företag med känsla för marknaden och speciella sortiment som ger skogsägaren mervärde kan ha en framtid. Så småningom borde en del kunna växa sig större, trots en marknad där stora företag dominerar.