EU:s jordbrukspolitik är hopplös

Jordbrukspolitiken måste underhålla lantbrukarnas framtidstro. Utan förhoppningen om att nästa skörd och verksamhetsår kommer att bli bättre blir det svårt för lantbrukarna att hålla ut och investera för framtiden. 

Kommissionens budgetförslag för den gemensamma jordbrukspolitiken, Cap, under perioden 2026-2034 är oroväckande. I stället för att stärka unionens lantbruk riskerar Cap att bli en bankomat för medlemsländerna att finansiera annat. 

Svenskt och europeiskt lantbruks kanske viktigaste tillgångar är lantbrukarnas framåtanda i kombination med förmåga att härda ut och arbeta hårt när det blåser snålt. Jordbrukspolitiken måste syfta till att tillvarata och främja dessa styrkor. 

Desillusionerade lantbrukare främjar inte en hållbar livsmedelsproduktion. 

För att vara så omvittnat pessimistiska är det nog snarare så att lantbrukare faktiskt är optimistiskt lagda och ständigt framåtblickande och på i färd med att utveckla sin verksamhet. Regn mitt i skörden och andra bakslag brukar dock maskera den mer grundläggande optimismen rätt effektivt. Men från bottenlägena kan det ju å andra sidan bara blir bättre, eller i alla fall inte så mycket sämre. 

I det perspektivet är kommissionens rejält bantade budgetförslag för Cap perioden 2028-2034, om inte desillusionerande så i alla fall, mindre upplyftande. Förslaget innebär att den öronmärkta finansieringen till lantbruket minskas, och medlemsländerna får större inflytande över hur budgetmedlens ska fördelas. Det innebär att politikerna sannolikt kommer att prioritera annat än jordbruksproduktion om de får chansen. 

Detta kommer ofelbart att leda till ökade skillnader mellan olika länders förutsättningar att producera livsmedel. Så mycket för det gemensamma i den gemensamma jordbrukspolitiken. 

Om något så borde ju Cap även fortsättningsvis bidra till att jämna ut produktionsförutsättningarna, så att vi kan ha en levande landsbygd i hela EU. Inte minst med hänsyn till vikten av att säkerställa en robust livsmedelsproduktion i händelse av en geopolitisk konflikt. 

För svenskt jordbruk, som redan har högre krav på sin produktion än konkurrenterna inom EU, riskerar konkurrenskraften att urholkas ännu mer. Dagens regelbörda är ett arbetsmiljöproblem. Därmed inte sagt att politikerna i viktiga konkurrentländer självklart skulle ta chansen att stärka sitt jordbruk om EU ger dem lösare tyglar  

Storbritannien har förvisso lämnat EU, men är ändå ett varnande exempel på hur politiken aktivt kan desillusionera lantbruket och landsbygden. En konfiskatorisk 40-procentig arvsskatt, som i princip omöjliggör eller allvarligt försvårar generationsskiften, är kronan på verket. Det kan inte vara lätt att hålla humöret uppe som brittisk lantbrukare när ens regering tycker att den nya generationens lantbrukare ska överta gården med en skuld till staten.  

Trots det ökar intresset för lantbrukaryrket. Lantbrukar- och landsbygdsprofiler har stora följarskaror i sociala medier. I Storbritannien har motorjournalisten och lantbrukaren Jeremy Clarkson’s tv-serie Clarkson’s Farm starkt bidragit till att synliggöra lantbruket och dess villkor. Clarkson visar att det inte är enkelt eller lönsamt att bruka jorden, men samtidigt förmedlas den tillfredsställelse och relativa frihet som yrket ger. Möjligen finns det – trots allt – förhoppningar om byråkratin ska minska och lönsamheten öka och att det mest handlar om att hålla ut till det blir bättre. 

Även i Sverige ökar intresset för gymnasieskolans naturbruksprogram. Sociala medier är en viktig förklaring till det ökande intresset. Gröna Arbetsgivares satsning Jobba grönt är ett bra exempel, som också har nått ut till många ungdomar som saknar koppling till lantbruket. 

Det är glädjande att det finns ett intresse för lantbruk. Det är också helt nödvändigt. Inom tio år är en tredjedel av lantbrukarna över 65 år gamla. Lantbrukarkåren behöver föryngras. För det krävs ny friska krafter, men framför allt framtidstro. 

Lantbrukare måste kunna ha ett rimligt arbetsliv, med ledighet och hyfsad lön för mödan. Entusiasmen för djuren eller odlingen räcker inte hur långt som helst. Det måste gå att betala räkningarna också. 

Eftersom jordbruket är en så reglerad verksamhet måste politikerna inse och ta sitt ansvar för att tillvarata aktiva och aspirerande lantbrukares framtidstro. Människorna är livsmedelsproduktionens främsta resurs. Det måste återspeglas jordbrukspolitiken både nationellt och i EU. Cap 2028-2034 måste prioritera jordbruket och säkerställa att unionens familjejordbruk överlever och har en ljus framtid. Det är en prioritering som ger en trygg livsmedelsförsörjning och rimliga konsumentpriser på mat.