facebooktwittermail d

”Ett obekvämt samtal om lantbrukets framtid”

Det blir som ett förstadium till den slutliga avvecklingen.

”En åldrande lantbrukarkår kan vara uttryck för att det inte finns någon som vill ta över”, skriver Edvard Hollertz. Arkivbild. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Snart är hälften av landets lantbrukare pensionärer. Av de enskilda företagarna som driver lantbruk är över 46 procent 60 år eller äldre, visar statistik från Jordbruksverket.

Att många bönder fortsätter långt upp i åldrarna är inget nytt fenomen. Går vi tillbaka till 1987 – då lantbruket generellt var en större näring i många länder – var 1,3 miljoner av EUs lantbrukare över 65 år. En del vill inte sluta. En del kan inte på grund av en låg pension.

Samtidigt vet vi också att en åldrande lantbrukarkår kan vara uttryck för att det inte finns någon som vill ta över.

En undersökning från 1990-talet, visserligen utförd i Storbritannien, visade att även om det saknades någon i nästa generation som ville ta över driften av gården så fortsatte ändå den gamle brukaren i hälften av fallen. Som det beskrivs i doktorsavhandlingen ”Generation och kontinuitet – Familjejordbruket i två svenska slättbygder” (1999) av Iréne A Flygare går det här igen även i Sverige – den åldrande lantbrukaren fortsätter om ingen finns som kan ta över.

Det draget lär inte heller ha ändrats sedan avhandlingen skrevs.

Gården är och förblir för de allra flesta både hemmet och arbetsplatsen, vilket innebär att upphör driften tenderar landskapet runt hemmet att förändras. Något som i sig kanske kan vara en drivkraft för en del att fortsätta.

De gårdar där successionsordningen är osäker sköts dock ofta på ett annat sätt än de gårdar där det finns en eller flera som vill ta över. Underhållet brukar minska när det inte finns någon självklar efterträdare. Investeringar uteblir. Det blir som ett förstadium till den slutliga avvecklingen. För den investering som till slut kan krävas för att återuppta driften – med allt vad det innebär i maskinanskaffningar och nya byggnader som ska klara dagens krav – är många gånger för hög för de allra flesta.

Om det är detta som pågår inom svenskt lantbruk just nu – att det bakom den växande andelen äldre lantbrukare i kåren finns ett stort antal gårdar som är i ett tidigt stadium av framtida avveckling – bör vi oroa oss för lantbruket som helhet. Orsaken är att det lär krävas en viss kritisk massa av gårdar för ett långsiktigt livskraftigt lantbruk.

Visserligen kan teoretiskt sett ett gods eller ett stort driftsbolag bruka den mesta jordbruksmarken i en bygd. Men det riskerar att göra återväxten i näringen som helhet sårbar.

En allt för hög tröskel att skaffa en gård med egen drift kommer att få en del som dras till lantbruket att troligen välja andra vägar för sin företagsamhet. En annan sida av den ständiga dragningen mot större men färre gårdar är att distansen till lantbruket ökar för allt fler, med allt vad det innebär för lokalsamhället.

En belysning av det här fenomenet ges i rapporten ”Hinder och möjligheter för ökad naturbetesdrift ur ett lantbrukarperspektiv” (2021), vars huvudförfattare är Anna Jamieson och Anna Hessle. I skriften fångas väl den helhet av faktorer som påverkar en människa att ta beslutet att driva lantbruk i allmänhet och upprätthålla naturbetesdrift i synnerhet.

Det beskrivs i rapporten att en ”förutsättning för naturbetesdrift är att marken ligger i en livskraftig bygd med möjligheter att bo och verka och där omgivningen har förståelse för djurproduktion och det finns en positiv attityd till lantbruket. I trakter med en livskraftig lantbrukssektor finns goda möjligheter till samverkan, kompetensförsörjning, service samt inköp och försäljning av varor och tjänster.”

Den här beskrivningen håller för hela lantbruksnäringen.

Det behövs ett visst antal gårdar i drift i ett område för att skapa en långsiktigt stark näring och en förståelse för brukandet av naturen. Vad som sker när naturbruket blir något främmande för tillräckligt många märks redan inom skogsbruket. För under senare år har det blivit allt mer uppenbart hur svårbrukad skogsmark kan vara nära städer, där förståelsen för brukandet saknas.

Sedan behövs så klart mycket mer än en levande jordbruksbygd för att möjliggöra fortsatt drift av gårdar och hävd av marker. Lönsamheten är den enskilt viktigaste frågan. En annan är att begränsa myndigheternas regelbörda.

Men av den som bryr sig om lantbrukets långsiktiga välmående bör på allvar frågan om föryngringen i näringen lyftas. Detta ämne är dock inte lika lätthanterat för näringen eller lantbrukets organisationer (läs LRF).

Kraven på staten att lätta på reglerna eller på konsumenterna att köpa mer svenskt kan alla lantbrukare skriva under på. Att diskutera hur en kritisk massa av gårdar kan upprätthållas i en bygd eller i landet som helhet är däremot känsligare. Orsaken är att den diskussionen till slut mynnar ut i frågan om det finns en gräns för storleksrationaliseringen. Och den frågan är för politiken och många av lantbrukets organisationer ett minst lika obekvämt samtal som det om generationsväxling är för många familjer.