”Går vi mot ett jordbruk utan jordbrukare?”

Frankrike har liksom många andra länder i Europa en hög medelålder bland jordbrukare och svårigheter att få in unga i branschen. Frankrike har mest jordbruksmark i EU följt av Spanien, Tyskland och Storbritannien, 18 miljoner hektar åkermark som kompletteras med nio miljoner hektar betesmark.

Hälften av de franska jordbrukarna kommer att gå i pension de närmaste tio åren. Enligt siffror från FAO och Eurostat sysselsatte det franska jordbruket år 2010 cirka 600 000 personer. Det handlar om förvärvsarbetande inom jordbruket, både heltid och deltid. 

Coordination Rurale, en av jordbruksorganisationerna, uppger att 70 000 jordbrukare har försvunnit i Frankrike mellan 2010 och 2020. Organisationen talar om ”jordbruksdöden”. Det innebär att siffran var nere i 530 000  år 2020. Ska hälften av dem försvinna de närmaste tio åren blir siffran 265 000  jordbrukare år 2030.

Vikten av att rekrytera unga in i det franska lantbruket är alltså akut. Detta uppmärksammades också på den årliga jordbruksmässan SIA, Salon international de l’agriculture, i Paris i månadsskiftet februari-mars.

Svårigheterna är att locka unga in i yrket. Med en självmordsstatistik bland bönder som ligger omkring ett självmord om dagen försvåras rekryteringen. Främst drabbade är manliga boskapsuppfödare som är 65 år och äldre.

I en rapport som överlämnades till den franska premiärministern i december 2020 gjordes en inventering av självmord i jordbrukssektorn som visar att riskerna för självmord kan bero på ekonomiska svårigheter men också på faktorer som isolering, levnads- och arbetsförhållanden, ekonomiska och klimatmässiga risker, skuldsättning, administrativa begränsningar och misstro. Många jordbrukare anser också att de är offer för trakasserier i arbetet.

På ett nationellt plan har flera åtgärder satts in bland annat en telefonlinje, som man kan ringa till dygnet runt. Franska regeringen lanserade 2011 en plan för att förebygga självmord bland jordbrukare. Men självmordstalen inom sektorn är fortfarande höga.

Utmaningen med generationsväxling, samtidigt som rekryteringssvårigheterna ökar, är stor. Därför är det nödvändigt att göra dessa arbeten mer attraktiva, vilket flera organisationer påpekade vid jordbruksmässan i Paris.

François Purseigle, professor i sociologi, och Bertrand Hervieu, sociolog, talade om "Ett jordbruk utan jordbrukare", som också är titeln på deras senaste bok som publicerades av Science Po i slutet av 2022.

I den beskriver författarna det som de kallar revolutionen som ingen talar om, som smyger sig på, där utvecklingen har gått från familjejordbruk till stora agro-företag. De som blir kvar på gården arrenderar ut marken, har ett jobb vid sidan av och kan inte längre betraktas som jordbrukare. Författarna menar att de är landsbygdsbor.

De skriver att den här diskreta processen innebär en förskjutning från det som vi alltid kallat jordbruk men som inte längre kan beskrivas som det, enligt den uppfattning vi har om familjejordbruket. I och med att nästan inga politiker längre är jordbrukare har det som vi kallar jordbruk blivit en fråga för stadsbor och affärsmän att besluta om.

Jordbruket kommer längre och längre från själva jorden i och med ökad effektivisering, rationalisering och ny teknologi. Familjen kan behålla sin plats som en central aktör på landsbygden. Men i sammanhanget utgör familjen/jordbrukarna allt mindre grunden för själva verksamheten, menar författarna.