facebooktwittermail d

”Lagstiftaren knuffar miljöarbetet åt fel håll i skogen”

Nya regler som ska skydda fåglar får motsatt effekt.

Miljölagstiftningen gör livet farligt för tjädern. FOTO: KRISTOFFER SAHLEN/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Genom att ställa ut mindre tallrikar på buffébordet lyckades ett hotell i Stockholm minska matsvinnet med 20 procent. Förändringen knuffade helt enkelt människors beslut i rätt riktning.

Det här – att ändra något som i sin tur får människor att göra andra val – kallas nudging, och är ett populärt begrepp inom beteendeekonomin. Särskilt på miljö- och klimatområdet har det i åratal satts stort hopp till de små välvilliga puffarna som ska förmå människor att göra det önskvärda.

Förändringarna kan bestå i att omdana statsmiljön så att det blir enklare att ta cykel än bil. Eller så kan det vara att e-handlarna sätter det hållbaraste fraktalternativet som det förvalda.

I en rapport från tankesmedjan Fores som publicerades 2015 beskrivs förhoppningarna som sätts till nudging för att nå miljömålen: ”Det handlar inte om att göra det dyrt, att begränsa människors valmöjlighet eller att lagstifta och bestraffa. Det ska bara bli lite enklare att skriva ut dubbelsidigt, köpa ekologiskt och minska energiförbrukningen.”

Ambitionen är i grunden vällovlig. Det ska vara lätt att göra rätt.

I skogen har dock inte planen att försiktigt knuffa skogsbruket i en ännu mer hållbar riktning fått något större genomslag. Tvärtom.

De nya regler som har tillkommit under senare år för att stärka skogsbrukets miljöhänsyn gör artrika skogar till det krångligaste och dyraste valet för markägare.

Ett talande exempel är vad som gäller för markägare som har tjädrar i skogen. Om tjädern fortplantningsområde eller viloplatser kan skadas av en avverkning kan Skogsstyrelsen förbjuda åtgärden, med hänvisningen till artskyddsförordningen. Det är en åtgärd som utraderar stora delar av markens ekonomiska värde. Men under vilka förutsättningar som det går att få ersättning för att myndigheterna förbjuder skogsbruk är ännu inte helt klarlagt.

Högsta domstolen, HD, slog nyligen fast, i ett prejudicerande fall kring just tjäder, att det finns en ersättningsrätt för markägare vars brukande inskränks av artskyddsförordningen. Ett viktigt besked som innebär att staten inte kan stjälpa över hela kostnaden för att skydda många naturområden på enskilda.

Samtidigt verkar det bero lite från fall till fall när ersättning kan utgå. Advokaten Nils Larsson, som företrätt markägaren i det aktuella HD-fallet, säger i ATL att han tror att vid kostnader över 2–10 procent av verksamhetsvärdet kan det bli aktuellt med ersättning från staten.

Mer exakt vad som gäller i olika situationer verkar få utkristallisera sig, i takt med att prejudikaten blir fler. Det här lär dock ta tid.

Fallet som nyligen avgjordes i HD har sin upprinnelse i att en skogsägare 2015 sände in en avverkningsanmälan. Det tog sedan sju och ett halvt år innan det juridiska läget kunde klarläggas.

Den här typen av processer är det få markägare som har råd eller tid med. I det aktuella fallet var det en av Sveriges största egendomar, Hargs bruk i Uppland, som var statens motpart. Det är knappast en tillfällighet. Få andra markägare har de ekonomiska musklerna eller uthålligheten.

Och detta – att många inte lär ha råd eller tid att opponera sig i domstol – är djupt besvärande. I Sverige heter medborgarrätt pengar.

Något mer besvärande som framträder i det aktuella fallet är hur få incitament som finns för skogsägare för att vårda artrika skogar. De nya lagar som ska skydda sällsynta fåglar riggar markägarnas valmöjligheter på ett sätt så att resultatet blir ett annat än det önskvärda.

Om detta vittnar Hargs bruks VD Jakob Tufvesson i ATL:

”Tjäder är ett jaktbart vilt, vi får skjuta så många vi vill, så i teorin skulle vi kunna skjuta av dem, bli återbetalningsskyldiga på ersättningen och sen få avverka. Med vi vill ha tjädern kvar och jobbar med bevarande av natur, fauna och kulturarv i allt vi gör.”

Hargs bruk må vara ett fördömde i att driva principiellt viktiga processer och värnar tjädern. Men lyxen att stå upp för sin äganderätt och bevara artrika skogar är något få markägare har råd med. Bara rättegångskostnaderna i HD uppgick för markägaren till över 100 000 kronor. Kostnaderna för stoppad avverkning på 22 hektar beräknades till 3,4 miljoner kronor av HD.

Den markägare som verkligen behöver pengarna från en stoppad avverkning lär inte göra som Hargs bruk, utan skjuta av alla tjädrar och sedan hugga.

Det som den nya miljölagstiftningen gör är att lämna markägarna med två val. Antingen skapa och vårda artrika miljöer med risken att det leder till ett avverkningsförbud, som det kan ta ett knappt årtionde att utreda ersättningsfrågan kring. Eller så kan markägaren välja att inte premiera artrika miljöer i skogsbruket och behålla full kontroll.

Utformningen av valsituationen leder till att många markägare knuffas i riktningen att skapa artfattiga skogar. Att värna artrikedomen riskerar däremot bli dyrt, krångligt och osäkert.