facebooktwittermail d

”I 50 år som bonde har jag följt experter – som ändrar sig”

Ett bestående minne av mitt bondeliv är att det enda som är bestående är förändringar. Att expertisen byter uppfattningar är säkrare än att den har rätt, skriver Sven Jönsson.

Ser tillbaka. ”I mitten på 1980-talet hände något”, skriver Sven Jönsson i en debattartikel. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är ett debattinlägg. Det innebär att innehållet återger skribentens egen uppfattning. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

För 50 år sedan valde jag väg i livet genom att som 23-åring bli bonde och brukare av jord och skog. De första tio åren stod samhället bakom näringen och jag hängde med.

Genom statliga Lantbruksnämnden stöttades vi med råd och dåd, lån och bidrag för att bygga djurstallar, stora skulle de vara. Vi skulle bryta sten och röja sly, dika och lägga igen diken. Det var inga problem.

Statliga tjänstemän klappade oss på axeln och gav hejarop vid kurser och demonstrationer där jag uppmanades att använda känd teknik, bara jag var utvecklingsbar som var ett begrepp på lantbruksnämnderna.

Känd teknik var att spruta och gödsla. Man ska lyssna på experterna, säger Greta Thunberg nu. Jag och andra bönder lyssnade på experterna och vi sög i oss som svampar.

Men i mitten på 1980-talet hände något. Jag blev som bonde ett problem, djuren mådde inte bra, åar och vattendrag blev förgiftade. Vårt jordbruk var för stort och allt definierades i mjölkfloder, spannmåls- och fläskberg.

Till råga på allt var maten för dyr. Svensson hade inte råd att äta riktigt kött, det fick duga med dålig korv. I EU-valet 1994 var ett argument från ja-sidan att på köpet får vi Europas bra och billiga livsmedel i stället för våra dyra och dåliga.

Våra pensionärer, friskare än någonsin, sprang genom sina organisationer i affärer och noterade var maten var dyrast. Inte där maten var mest åksjuk.

Jag som hade lyssnat på experter hela tiden. Var är de nu, frågade jag mig.

I skogen var problemet det motsatta, jag avverkade för litet. ”Tacka vet jag Domänverket (Sveaskog)”, sa en välkänd skoglig ”fackpamp” här i länet. ”De avverkar och håller industrin i gång”, sa han.

Ett förslag från regeringen var att skogsbönder skulle betala så mycket i skogsvårdsavgift att de var tvungna att hugga skog så de kunde betala densamma. När jag väl avverkade i skogen skulle jag få tillbaka delar av avgiften. Ett förslag som sedan föll i Lagrådet.

Nu ska vi äta ekologiskt, det ska vara vegetariskt. Korven och biffen ska vara processad av bönor, groddar och linser men ska se ut som den riktiga korven och köttbiten som i dag är en miljömarodör. Maten är nu så billig så konsumenter köper tjänster för att få hem den.

Röja sten och lägga igen diken hör numera till det omöjliga, de kallas för landskapselement. Men om samhället ska bygga på åkermarken har landskapselementen ingen chans.

I skogen är också allt omvänt. Nu huggs det för mycket i skogen och bönderna som sparade sina skogar får dem ”exproprierade” som reservat för sin rika biologiska mångfald. För 30 år sedan fanns inte det ordet i skogen. Avverka och håll industrin med råvara, var det som gällde.

När jag nu lyssnar på debatten så hörs ett nytt ord: kolsänkor. Allt går ut på att jord och skog ska lagra in kol för att rädda klimatet, jorden och världen. Ingen expert talade så sent som för tio år sedan om kolinlagring. Det argumentet fanns inte men behovet måste ha varit lika stort då som nu.

Om maten blir dyr i dag spelar heller ingen roll för nu kör jag min traktor på världens dyraste bränsle, politiskt framreglerat av Sveriges riksdag.

Ett bestående minne nu av mitt bondeliv är att det enda som är bestående är förändringar. Att expertisen byter uppfattningar är säkrare än att den har rätt har jag förstått nu.

Därför ska det bli roligt att se och höra vad experterna tycker ska vara på modet inom jord och skog om 30 år. Då är inte jag med därför ska jag lägga detta papper i en kopparstav, de lär hålla länge. Tror dock att de som lever då har glömt röret för glömskan är människans värsta fiende och experternas/politikernas bästa vän.

Sven Jönsson
Täby, Örebro