Ett annat sätt att uttrycka ungefär samma sak var att ställa frågan: Bortsett från språket, vad har vi egentligen gemensamt med dem som bor tvåhundra mil norrut?
Entusiasmen för EU-gemenskapen har falnat
I första hand skåning, i andra hand europé och först i tredje hand svensk. När entusiasmen över EU och att vi skulle komma närmare kontinenten var som störst för drygt tjugo år sedan brukade jag beteckna mig på det sättet.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Till stor del var det här synsättet en revolt mot stockholmsdominansen. Genom ett närmare samarbete med våra närmaste grannar Danmark och Tyskland skulle vi i södra Sverige stärka vår ställning och bli mindre beroende av det svenska, alltså Stockholm.
Befolkningen i norra Sverige var precis lika trötta på att bli dominerade av nollåtta-området. Men man såg inte alls EU som en befriare, utan tvärtom som en ny överhet som skulle göra människorna ännu mer maktlösa.
I en tid när EU knakar i fogarna och det inte längre är helt omöjligt att EU håller på att spricka upp har jag omvärderat min identitet och nästan vänt upp och ner på den gamla beskrivningen. I dag skulle jag säga att jag i första hand är svensk, i andra hand skåning och i tredje hand europé.
Svenskheten har för min del gått från tredje till första plats. Det beror inte på att jag tycker att stockholmare har blivit klokare. Tvärtom har jag i verksamheter som jag känner mycket väl sett stockholmare fatta mycket okloka beslut där man inte alls förstår kompetensen som finns utanför huvudstaden.
Att svenskheten fått en revansch beror i stället på insikten att den är så mycket mer än Stockholm. Jag tänker inte på vår vackra natur eller på vårt lands stora variationer, utan på att det faktiskt finns en väldigt stor värdegemenskap hos oss som bor i det geografiska område som heter Sverige. Våra politiker må gräla om detaljerna i politiken, men en stor majoritet av svenskarna är ändå samlade kring de centrala delarna av det svenska samhällsbygget.
Trots att jag bara har en halvtimmes tågresa till Danmark känns det allt mer avlägset. Visst kan man åka dit för att gå på ett kulturevenemang eller för att äta smörrebröd och dricka några öl. Men danskarna är faktiskt ganska annorlunda oss svenskar och någon djupare samhörighet uppstår inte.
För sydsvenskt lantbruk har Danmark länge varit ett föredöme och inspiration. Och visst finns det fortfarande mycket lantbrukskunnande i Danmark. Men i den stora paradgrenen grisproduktion har danskarna en mycket pressad lönsamhet medan vi i Sverige äntligen får rejält betalt för svenska mervärden.
Det finns över huvud taget mycket i Sverige som är värt att slåss för. Och jag börjar också tycka att jag faktiskt har mer gemensamt med de som bor tvåhundra mil norrut än grannen några mil bort på andra sidan Öresund.