Här ryker stenarna från fälten

På 1940- och 1950-talet var röjning av sten ett vanligt förekommande arbete runt om på gårdarna. Numera är det däremot ganska ovanligt. Men på ett antal fält utanför Norrköping är Emil Friman sysselsatt med att borra stenar med en borrvagn.

De som beställt röjningen är det unga lantbrukarparet Alexander Karlsson och Emilie Nilsson, som är ganska nya arrendatorer på jordbruksmarkerna i fråga. De vill ha ordning och reda även på arrenderade åkrar.

– Alexander ville ha bort lite stenar så han får lite mer åkerareal och lite mer lättbrukat. Så då får jag komma och lösa det åt honom, men det är inte några problem, säger Emil Friman.

Precisionsjobb

Han och Alexander Karlsson är kompisar sedan tiden på naturbruksgymnasiet.

– Man vill ju att det ska gå lite fortare och lättare att bruka marken och få bort buskarna från åkerkanterna, säger Alexander Karlsson innan han hoppar in i traktorn.

Emil Friman jobbar för Uppländska Berg, ett av landets största företag inom berghantering med 100 anställda och 1,9 miljarder i omsättning. För tillfället har han sin huvudsakliga sysselsättning vid ett vattenkraftverk norr om Åre, där också hans egen större borrvagn finns. Men där finns det flera borrvagnar som delar på jobbet, så vissa veckor är han ledig och passar på att låna en borrvagn och hjälpa Alexander Karlsson och Emelie Nilsson.

– I Åre rör det sig om 150–180 000 fasta bergkubik, lite skillnad mot stenarna här. Men det är roligt att byta om lite, det här är en extrasyssla, säger Emil Friman och fortsätter:

– Om man ser det från kontoret är det en jobbig grej, men vi som står och producerar gillar det här att komma ut och göra något lite annorlunda. Borra stenar är en konst i sig om slutresultat ska bli bra. Man ska till exempel inte borra hela vägen igenom stenarna, utan stanna borret precis innan.

Sprängmattor med tryck

Några dagar senare är Emil Friman tillbaka, denna gång har han lastat bilen med tråd, tändhattar och dynamit. Nu ska det sprängas.

– Vi tar väl en falukorv också, säger han när han står och plockar till sig dynamit i olika stora förpackningar.

– Den här är det 800 gram i, den vita lite mindre 500 gram och den där grå 375 gram.

Han stoppar i en tändhatt i den korvliknande dynamiten och släpper ned den till botten av borrhålet. Beroende på hålets djup nöjer han sig där, eller fyller på med några hundra gram ytterligare. Med en laddstake trycker han sedan till ordentligt i hålet, och toppar sedan laddningen med grus ända upp till ytan.

Ett par lager av sprängmattor läggs på innan det är dags att skjuta av salvan. Det mullrar till och känns i marken att det är bra tryck i grejorna. Emil Friman är nöjd med resultatet.

– Det är så det ska vara! Får man 0-300 kross är det bra, säger han.