facebooktwittermail

Endast lagligt kött på svenska tallrikar

Grisbranschens kris har förvärrats med den tyska dioxinskandalen. Länder utanför EU stoppar importen och tyskt griskött trycks ut bland annat i Sverige.

Ropen på obligatorisk ursprungsmärkning hörs allt högre. Om bara det tyska grisköttet vore märkt med "Tyskland" skulle det inte kunna säljas här, är tanken. Trots att det är ofarligt, de tyska gårdarna spärrades snabbt och det är osannolikt att något otjänligt kött skulle släppas ut i handeln.

Det är sorgligt att svensk grisproduktion slås ut på detta sätt. Men lösningen är knappast obligatorisk ursprungsmärkning. Det lägger ytterligare en kostnad på de svenska produkterna som det är svårt för bonden att få betalt för.

På nötkött finns obligatorisk märkning, på helt kött, men ingen kan säga att den märkningen är något undermedel för de svenska producenterna. Men den som vill sälja på det svenska, och ta betalt för det, kan väl göra det med frivillig märkning på såväl helt kött som på charkvaror.

Det andra kravet som dyker upp i sammanhanget är det desto lättare att ställa sig bakom, nämligen det som gäller storköken och den offentliga upphandlingen. Sex skånska och två halländska kommuner har fått bakläxa på sin upphandling av kammarrätten för att de ställt krav på svensk djurskyddslagstiftning, bland annat i fråga om transporttiderna. Det utgör en otillåten importrestriktion, tycker grossistföretaget Servera och får stöd av kammarrätten.

Det är fullständigt vrickat att det överhuvudtaget ska gå för en offentlig köpare att köpa livsmedel som är producerade med metoder som inte tillåts i Sverige.

Hur kan en kommun motivera att skolbarn och gamla ska äta kött från en djuruppfödning som är olaglig i Sverige? Och hur kan krav på svenska regler störa konkurrensen? Det är väl fritt fram för vilken producent som helst i valfritt land att producera enligt svenska regler för att konkurrera på den svenska marknaden?

Men de här kommunerna ger sig inte. De går vidare till Högsta förvaltningsdomstolen eller förfinar sina krav och gör om upphandlingarna. Alla offentliga upphandlare borde ta efter och utnyttja de möjligheter som finns.
Den som satte den här stenen i rullning är Karin Hilmér i Mellerud (Läs hennes debattinlägg på sidan 22 i papperstidningen).Lars Vernersson