”En reflektion efter Almedalen”

Nu är jag hemma på gården efter ett besök i Almedalen. Där var det ont om bönder. De var i stället hemma för att jobba och gräva.

I Almedalen fanns dock tjänstemän, myndigheterna och politikerna som berättar hur grävandet ska gå till.

Alla partier säger att vi måste öka den svenska livsmedelsproduktionen. Alla säger sig vilja minska regelkrånglet. Alla tycker att lantbruket ska vara lönsamt. Alla betonar med emfas hur viktig frågan är.

Fint så.

Men mellan ord och handling går en tydlig politisk skillnad. För vad krävs för att vi ska producera mer mat?

En sak: Lönsamhet. 

Lönsamhet är förutsättningen för all annan politik som har med livsmedelsförsörjning att göra - beredskap, miljö, biologisk mångfald och svensk matproduktion.

Det sker inte genom fler projekt. Vi har haft tillräckligt många projekt, kurser och myndighetsbesök som ska inspirera oss till olika åtgärder. Jag har faktiskt slutat ta emot dem – om jag inte måste. 

Däremot kan investeringsstöd och miljöersättningar vara viktiga när lantbrukaren själv vill utveckla verksamheten.

Ökad livsmedelsproduktion sker inte genom kolonilotter och stadsodlingar. Missförstå mig inte – det är fantastiskt att fler lär sig odla och får äta sina egna morötter. Men den som tror att det är lösningen på Sveriges livsmedelsförsörjning, i fred eller krig, har inte överhuvudtaget förstått omfattningen av uppgiften.

Ökad livsmedelsproduktion sker inte heller genom att sätta höga miljömål och samtidigt importera mat som producerats på ett sätt som svenska bönder aldrig skulle få använda. Det är en politik som flyttar utsläppen – inte minskar dem.

Just sistnämnda prov på dubbelmoral är en av anledningarna till att jag valde att engagera mig politiskt.

Ska vi få till ökad livsmedelsproduktions måste vi få fram produktionsmål och de måste väga lika tungt som miljömålen. Först då tar vi ansvar på riktigt. 

Politiken ska sätta målen. Myndigheterna ska få tydliga uppdrag, återrapporteringskrav och följas upp på om de bidrar till att målen nås. Ett tydligt tjänstemannaansvar kopplat till ökad produktion. 

Och det är framförallt dags att svenska bönder får konkurrera på lika villkor. Mat som serveras barn och äldre i offentlig sektor ska inte vara producerad med metoder som är förbjudna för Sveriges egna lantbrukare. Antingen ändrar vi LOU eller så avsätter vi resurser så att lantbruket kan leva upp till politikens ambitioner.

Efterfrågan och försäljning är nämligen det enda som skapar produktion och lönsamhet. 

Därför behöver vi också lita mer på företagare och lantbrukare. En välskött gård syns. En gård med problem syns också. Fler regler skapar inte automatiskt mer eller säkrare mat. Egenkontroll och egenansvar fungerar bättre än detaljstyrning om vi på riktigt vill producera mer. 

Och när vi förenklar: Skapa en one-stop shop. Låt lantbrukaren rapportera en gång, till ett ställe. Sedan får myndigheterna hämta den information de behöver sinsemellan. Det är vad vi bör lägga projektpengar på: Att myndigheter själva får organisera administrationen. Låt bonden göra det bonden är bäst på – producera mat.

Slutligen måste vi lyfta blicken och se marknaden i världen. Att bygga varumärke på de mervärden som vi har. Där har vi alla ett ansvar. Inte minst våra agrara lärosäten i Sverige. Svenskt lantbruk håller världsklass. Vi har låg antibiotikaanvändning, hög djurvälfärd och produkter av hög kvalitet. Det är mervärden som vi ska sälja och ta betalt för.

Ge svenska bönder rimliga villkor så kommer bönderna att göra det de alltid har gjort – producera mer högklassig mat. Ingen mer workshop eller ett till strategiarbete. Till handling!