”En miljöminister som förstör vår historia har ingen framtid”

Kalmarunion. Reformation. Gustav Vasa. Nils Dacke. Enskifte. Storskifte. Laga skifte. Carl von Linné. Svältkatastrofer. Emigration. Ånglok. Förbränningsmotor. Elektricitet.

När man tittar ner i det forsande vattnet vid Brändekvarn i utkanten av småländska Hjortsberga svindlar tanken vid alla händelser som utspelat sig under de nästan 200 000 dagar som förflutit sedan ”Brende quern” för första gången omnämndes i en skriftlig källa 1487.

I lite mer än ett halvt årtusende har vattnet på just den här platsen varit dämt i människans tjänst. Här malde vattenkvarnar i århundraden mjöl som mättat hungriga magar. Det lilla fallet har gett kraft åt sågar och fram till alldeles nyligen genererade en turbin elektricitet som drivit allt från mjölkmaskiner till iPhones.  

Kulturmiljön är fantastisk. Vid den ena sidan forsen ligger ett sågverk från 1909. Ramsågen står fortfarande kvar. På den andra sidan en kvarn från 1800-talet. Och lite längre upp mot kvarndammen mjölnarbostaden som är hem åt nuvarande ägare, vars släkt funnits på platsen i 150 år.

En av gårdens, mjölnarbostadens, kvarnens, sågverkets och stämmets ägare är min värd under en rundvandring en gråmulen höstdag.

– Det känns inte roligt längre, det är det enda man kan tänka på numera, säger hon.

Några månader tidigare kom ett brev från Länsstyrelsen Kronoberg, ansvarig tillsynsmyndighet för vattenverksamhet. I brevet uppmanar statens förlängda arm dammägarna att omedelbart upphöra med turbindriften och upplyser dem om att de behöver ansöka om ett nytt miljötillstånd för verksamheten – för en verksamhet som funnits sedan före reformationen.

Ett modernt miljötillstånd är inget man snyter ur näsan på en förmiddag. Nej, det är en omständlig process som ägarna ansvarar för.

För att ta fram ett underlag som kan leda till en lagenlig reglering av dammen behöver dyra konsulter anlitas. Därefter måste anläggningen också byggas om med faunapassager. Anläggningar som har anslutit sig till den Nationella planen kan visserligen ersättas med upp till 80 procent av kostnaderna – men de återstående kostnaderna är inte obetydliga. Det är dessutom långtifrån alla fördämningar som är – eller hade kunnat bli – upptagna i den Nationella planen.

Om inte verksamhetsutövaren orkar eller har råd med ett nytt miljötillstånd återstår att ansöka om tillstånd för utrivning. Någon kompensation för förlorade värden – raserade fastighets- och kulturvärden eller uteblivna intäkter – erbjuder inte staten.

”Detta myndighetsutövande kan nästan jämföras med kriminella organisationers utpressning mot företagare i storstadsregionerna där vi ska betala stora summor pengar. I stället för hot om våld mot oss lever vi under hot om stora viten. Till vilken nytta sker allt detta? Att fiskar som inte kunnat vandra på flera hundra år ska kunna röra sig fritt”, skriver ägarna tillsammans med en annan berörd kraftverksägare i en grupp på sociala medier.

Den lagliga grunden för länsstyrelsens agerande är Sveriges överimplementering av EU:s vattendirektiv. När Tidöavtalet kom tändes ett hopp. ”Ett nytt regelverk för omprövning tas fram som säkerställer att intresset av elförsörjning väger mycket tungt, samtidigt som småskaliga aktörer inte får helt orimliga kostnader för nyprövning” utlovade Tidöpartierna. Dessutom slog de fast att ”Det är också angeläget att ta hänsyn till att vissa äldre vattenkraftverk i sig utgör kulturhistoriskt värdefulla miljöer”.

Men när Tidöavtalet nu sakteliga omvandlas från ambition till konkret politik breder missnöjet ut sig. Gustaf Hellström, ordföranden för Svensk Vattenkraftförening, menar att många av de förslag regeringen lagt på bordet till och med innebär försämringar. Möjligheten att klassificera ett vattendrag som Kraftigt modifierat vatten skulle kunna användas mycket mer, menar han. En sådan klassificering öppnar för möjligheten att väga samhällsnyttor mot varandra där fiskens vandringsvägar är en nytta av många – just som EU har tänkt. 

Det är någonstans just där skon klämmer i en miljöpolitik som, med politikernas goda minne, kidnappats av aktivister. Ja, fria vandringsvägar är viktiga – eller för den delen knärötter och tjädrar. Men deras sak kan inte drivas igenom hur som helst, till vilket pris som helst. Fossilfri el, rättssäkerhet, egendomsskydd, jobb, turism, en levande landsbygd, barnens badplatser och vår gemensamma kulturhistoria måste också värdesättas. Att till vilket pris som helst återställa naturen till ett tillstånd före människans ankomst kör miljöpolitiken rakt ner i diket.

Brändekvarn har överlevt mycket sedan 1487. Den stora frågan nu är om den – och tusentals andra småskaliga vattenregleringar – överlever miljöminister Romina Pourmokhtari (L).