”En klimatnyhet som inte passar agendasättarna”
Tack vare skogens upptag av koldioxid var Sverige klimatneutralt 2024 – ändå uteblir hurraropen.

Ledaren ger uttryck för ledarredaktionens uppfattning i en fråga. ATL:s ledarsida är partipolitskt obunden. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
När medierna rapporterade om Naturvårdsverkets senaste statistik om de svenska utsläppen och upptagen av växthusgaser för 2024 blev det stor uppståndelse kring att utsläppen av fossila växthusgaser ökade med drygt 3 miljoner ton koldioxidekvivalenter jämfört med föregående år och att det därmed ser svårt ut för Sverige att klara vissa av våra EU-åtaganden.
”Sveriges utsläpp ökar – svårt att nå klimatmålen” löd en rubrik på en TT-artikel som publicerades i två av Sveriges största medier, Aftonbladet och SVT.
När sedan statistiken från Naturvårdsverket skulle kommenteras skruvades volymen upp än mer.
”Regeringen ger oss årets sämsta julklapp”, tyckte Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist.
”Det är inget annat än en gigantisk skandal. Detta är mål alla svenska partier ställt upp på. Nu bryter man mot allt, man har släppt bromsarna och kanar ut för stupet. Förutom skadan på klimatet kommer det att bli en mycket kostsam historia för skattebetalarna, EU-böter på stora belopp väntar”, påstods det i en ledare i vänstertidningen Dagens ETC.
Men mitt i all indignation gick en annan nyhet från Naturvårdsverket under radarn – trots att myndigheten upplyste om den i samma pressmeddelande: Att Sverige 2024 inte hade några nettoutsläpp av växthusgaser.
Ja, du läste rätt.
2024 uppgick utsläppen inom Sveriges gränser till 47,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Detta utgör visserligen, helt riktigt, en ökning jämfört med 2023 om drygt 3 miljoner ton. Men samtidigt uppgick nettoupptaget av växthusgaser i skog och mark till 54,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2024. Sammantaget innebär det här att upptaget av växthusgaser i Sverige under fjolåret var 6,75 miljoner ton koldioxidekvivalenter, eller cirka 14 procent, större än utsläppen och att Sverige som helhet därmed utgjorde en kolsänka.
Detta tack vare tillväxten i den svenska skogen. I verkligheten är Sveriges bidrag till världens arbete för att minska de globala utsläppen av koldioxid dessutom än större eftersom statistiken ovan inte tar i beaktande den klimatnytta som uppstår när man ersätter fossila produkter med klimatsmarta alternativ producerade av skoglig råvara.
Men visst, det är inte bra att de fossila utsläppen ökade 2024 men det framstår, milt uttryckt, som något av en överdrift att Sverige nu ”kanar ut för stupet”, att det rör sig om en ”gigantisk skandal” eller är ”årets sämsta julklapp” om man samtidigt beaktar att skog och mark alltså tog upp mer koldioxid från atmosfären än de fossila utsläpp som svenskarna orsakade.
Och visst, det är givetvis inte bra att ökningen av utsläppen innebär sämre förutsättningar för att nå både de nationella etappmålen till 2030 och 2040 samt Sveriges EU-åtaganden där det senare kanske till och med leder till att Sverige bötfälls. Men om ett land som var en kolsänka i fjol kan komma att bötfällas av EU säger det mer om hur illa utformade målen och tidtabellerna är än om Sverige.
Hur ska man då förstå de uteblivna hurraropen?
Misstanken infinner sig att anledningen till att de som annars ägnar all sin vakna tid åt att skrika sig hesa över hur mycket vi släpper ut nu är tysta som möss handlar om att klimatpolitiken för dem snarare är ett tacksamt medel i den politiska kampen än ett mål. Årets mest positiva klimatnyhet är en nyhet som inte passar agendasättarna
Man behöver vifta med alarmistiska framtidsscenarier och utmåla våra politiker som klimatskurkar för att man, av helt andra skäl, vill tvinga folk att äta mindre kött, dricka mindre mjölk, avskaffa modernt skogsbruk, sänka tillväxten och i förlängningen avskaffa hela vår marknadsekonomi.
När det visar sig att Sverige är klimatneutralt – ja till och med klimatpositivt – vill man därför hellre tala om annat, som hur Sveriges utsläpp förhåller sig till EU:s mål eller Parisavtalet. Men det är en snurrig perspektivförskjutning att tala om abstrakta målsättningar i stället för om verkligheten.
Detta är inte en argumentation för att Sverige ska strunta i klimatpolitiken utan en förhoppning om att en upplysning om sakernas rätta tillstånd kan skänka klimatdebatten en välbehövlig dos av proportionalitet och att Sverige faktiskt har ett vinnande koncept i klimatpolitiken som dessutom är förenligt med ekonomisk tillväxt och sysselsättning.
Vägen framåt är att bygga vidare på det som uppenbarligen fungerat och att fortsätta gräva där vi står. Sverige som ett litet land kan inte rädda världen men genom att fortsätta göra det som vi är bra på kan vi dra vårt strå till stacken – och hör och häpna fortfarande vara ett rikt och välmående land där folk har ett jobb att gå till. Det kallar jag ett föredöme om något.
