facebooktwittermail d

”Elkrisen – hot mot skogsnäringen”

Höga elpriser kan förändra konkurrenssituationen.

Holmens fabrik.
Holmen är även en stor energiproducent. FOTO: JEPPE GUSTAFSSON/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Elpriset har skjutit i höjden. Följderna av det märks inte minst i skogsnäringen. Fortsatt höga priser har kraft att förändra konkurrenssituationen i branschen, som både producerar och förbrukar stora mängder el.

Pappersmassabruket Rottneros i Värmland har redan meddelat att det avvecklar produktionen av slipmassa.

”Att elprisutvecklingen har gått från 30 öre per kilowattimme år 2016 till två, ibland tre, kronor i dag är en starkt bidragande orsak”, sa Rottneros vd Lennart Eberleh på en pressträff för omkring en vecka sedan.

Nedläggningen beräknas kosta 60 miljoner kronor. Men i den andra vågskålen ligger att avvecklingen får Rottneros elbehov att minska. Det gör att koncernen kan sälja en del av sina elterminer – som efter prisuppgångarna är högt värderade.

Situationen för Rottneros är talande för hur de högre elpriserna slår mot svensk skogsindustri. Många bruk kräver en stabil leverans av stora mängder el. Och om vi står inför ett scenario med långvarigt höga priser och elbrist kan hela konkurrenssituationen försämras och i värsta fall väntar nedläggningar. Något som i sin tur kan leda till förändrad efterfrågan på träråvara.

Samtidigt kan de höga elpriserna gynna vissa skogsbolag. Holmen är inte bara en stor konsument av el utan också en betydande producent med vatten- och vindkraft i portföljen. Även Stora Enso har satsat på vindkraft. Däremot bör både Stora Enso och SCA ångra sina försäljningar av vattenkraftverk på 1990-talet. 1992 sålde SCA Bålforsens kraftverk i Umeälven samt nio andra kraftverk.

Hur elkrisen slår mot företagen i allmänhet och skogsindustrin i synnerhet är dock ännu inte något som fått stort utrymme i den politiska debatten. Från politiken hörs främst en oro för hur hushållen ska klara de höga elpriserna i vinter. Enorma summor föreslås regna över konsumenterna för att kompensera för de höga elpriserna.

Aningen förvånande är också att den största politiska konflikten kring elkrisen inte är hur den ska hanteras – utan vad den beror på. Partierna till höger vill ha det till att regeringens skatte- och energipolitik är grunden till dagens skyhöga priser. Politiker till vänster skyller å sin sida på Rysslands president Vladimir Putin. Och i någon grad har båda sidor rätt.

På utbudssidan har politiska beslut under många år motarbetat kraftverk av alla storlekar. Små vattenkraftverk har avkrävts nya miljötillstånd. Stora kärnreaktorer, kraftvärmeverk och värmeverk har beskattats hårdare vilket lett till avvecklingar. Omfattande statliga subventioner till vindkraft har pressat priserna för alla kraftslag. Det har skapat ett klimat där såväl gårdsägare som elbolag lär ha dragit sig för att reinvestera och nyinvestera i elproduktion.

Samtidigt har efterfrågan på el skjutit i höjden. Det beror dels på elektrifieringen, dels på kriget i Ukraina och de efterföljande strypta ryska gasleveranserna till Europa, som gör att kontinenten skriker efter el. Som ett resultat av att elnäten i EU har kopplats samman allt mer kan också den svenska elen säljas utomlands vilket gör att de europeiska priserna sprider sig till Sverige.

I norra Sverige är situationen en annan. Där är ännu elpriserna låga tack vare den goda tillgången till vattenkraft. Men den situationen ska inte tas för given.

Från politiskt håll dryftas att ta bort indelningen av landet i fyra elområden med egna priser till förmån för ett elpris. Och även om inte det inträffar intecknas i snabb takt vattenkraften av en rad spektakulära industrisatsningar. Bara H2 Green Steels planer på att göra vätgasstål utanför Boden kräver nästa hela Norrbottens läns vattenkraftsproduktion. 

Det är en utveckling som kanske särskilt skogsindustrin i norr bör se på med viss oro – att konkurrensens ökar om den billiga och leveranssäkra el som vi har vant oss vid finns tillgänglig. Samtidigt skymtar här en affärsmöjlighet för skogsägare och skogsindustri som är snabbfotade och kan utveckla egen elproduktion.

För att skognäringen ska kunna bidra till utbyggnaden av elproduktion och elnät krävs dock vissa politiska förändringar. Det viktigaste som bör göras är att skapa ett långsiktigt stabilt investeringsklimat. Det bör vara förutsägbart vad som gäller under 20-30 år för den som satsar pengar i ny elproduktion i landet.

Särskilt intressant bör det vara att få jord- och skogsägare att våga satsa på småskalig vind-, sol- och vattenkraft. Det minskar beroendet av stora elbolag, vilket bör vara eftersträvansvärt när tendensen annars är mer ägarkoncentration och större kraftverk.

Det behövs en decentraliseringspolitik även på energiområdet.

För att få fart på byggnationen av nya nät- och kraftverk behöver också intrångsersättningarna höjas. Det ökar acceptansen för elsystemets utökning.

Elkrisen slår mot skogsnäringen. Men många av lösningarna på den kan också finnas där, i skogen.