Om det är något politiken har uppmuntrat under senare år så är det ekologisk matproduktion. För fem år sedan beslutade den rödgröna regeringen att 30 procent av svensk jordbruksmark ska brukas ekologiskt år 2030. Det togs även ett beslut om att 60 procent av all mat som serveras i offentliga kök ska vara ekologisk.
De här målen sticker ut. Detta eftersom de var de enda kvantifierade målen i livsmedelsstrategins handlingsplan som regeringen tog 2017.
Det här gör att ökad ekologisk produktion var det tillsynes viktigaste jordbrukspolitiska målet för den rödgröna regeringen. I någon grad står även en bred majoritet av riksdagen bakom en ökning, då uppslutningen för generellt ökad svensk matproduktion är närmast total.
Men givet hur mycket kraft och prestige som har lagts på ekomålen från partierna i allmänhet och Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i synnerhet är det förunderligt hur lite uppmärksamhet som nu ägnas åt den ekologiska produktionens öde. Chanserna att nå ekomålen utraderas i detta nu utan att något parti verkar riktigt bry sig.
Tre år i rad har den ekologiskt brukade arealen minskat i Sverige. Prognosen är att den negativa utvecklingen fortsätter.
Bara under förra året minskade arealen ekologisk odlingsmark motsvarande över 100 ekogårdar. År 2024 är prognosen att den ekologiskt brukade arealen har minskat med 7 procent – motsvarande 44 000 hektar – sedan toppåret 2019, enligt den Ekologiska årsrapporten för 2022 som publicerades i mars.
Utvecklingen är styrd av konsumenterna. Hushållen köper inte lika mycket ekologiska livsmedel som förr. De svårare ekonomiska tiderna får många hushåll att köpa mindre mat och till ett billigare pris. Den i särklass starkaste konsumenttrenden är att jaga lågpris, vilket ekologiska produkter sällan kan stolsera med.
I den senaste Ekologiska årsrapporten noteras konsekvenserna. För konventionellt producerade livsmedel minskade de sålda volymerna med 1,8 procent under förra året. Det kan ställas mot volymtappet för ekologiska, som backade med 13,2 procent. Och till den bilden bör läggas att bättre försäljningssiffror i början av förra året ger snittsiffror för helåret som ser bättre ut än vad de är.
De mest dramatiska volymrasen märks inom de produktkategorier där priserna har gått upp allra mest. Inom segmentet ekologisk frukt och grönt minskade den sålda volymen med 17 procent jämfört med året innan. Volymen ekologiska mejeriprodukter var 15 procent lägre och för ekologiska ägg sjönk försäljningen med knappt 14 procent.
Det lär samtidigt vara mer än prislappen som motarbetar ekologiska gårdar för tillfället. Att allt fler hushåll verkar premiera svenskt kan säkert spela in. Det är som om många konsumenter främst följer en enda nisch när de handlar. Detta gör att ekologiskt märkta livsmedel kan väljas bort för närproducerade eller svenskmärkta.
Till vilken grad det är ett problem att de sålda volymerna av ekologiska livsmedel minskar lär det dock finnas en mängd åsikter om. Som bekant har valet mellan konventionell eller ekologisk produktion spridit allt för mycket osämja inom lantbrukssverige. Och det enkla svaret är att båda produktionsinriktningarna behövs – precis som att alla gårdar behövs – för att stärka livsmedelsförsörjningen i landet.
Det kanske mest oroande kring den ekologiska produktionens minskning är dock hur ointresserad politiken och samhället i stort plötsligt verkar ha blivit. Det som länge har varit ett prioriterat mål inom jordbrukspolitiken ägnas inte alls samma intresse längre. Det hörs ingen klagokör från Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Är ekomålen inte viktiga längre?
Det var inte heller bara på regeringssammanträden och kommunfullmäktige som eko utmålades som framtiden. Även i TV, tidningar och radio har målen följts upp.
En ständigt återkommande lokal nyhetsvinkel har i över ett årtionde varit hur olika kommuner och län placerat sig i olika ekologiska rankingar och listor. Vinkeln har ofta varit kraftigt påhejande till ekologisk produktions fördel. Några exempel: ”Blekinge sämst i landet på ekologisk mark” (Blekinge Läns Tidning, 12/6 2018), ”Åre kommun bäst i länet på ekologiskt” (P4 Jämtland, 26/7 2017) och ”Laholm bland de sämsta i landet på ekologisk mat” (Hallandsposten, 7/8 2013).
Nu verkar dock luften i mångt och mycket ha gått ur såväl ekomålen som dess främsta förespråkare inom politiken. Och det lämnar en oroande känsla av att jordbrukspolitiken är minst lika flyktig som konsumenterna.
