”Efter ett yrkesliv i skogen säger jag nej tack till hyggesfritt”

Jag har tillsammans med min fru drivit skogsbruk sedan 1976 i bland annat Linköpings och Västerviks kommun, som mest några hundra hektar. Vi har också drivit spannmålsproduktion i Linghem vid Bölingstomta.

Vi hugger fortfarande upp vindfällen själva. Vi planterar, hjälpplanterar och röjer så mycket vi hinner och orkar men har också alltid tagit in hjälp med skogsbruket. Vi hanterar cirka 170 olika bestånd varav fyra (!) pekats ut som lämpliga för hyggesfritt. Vår inriktning är mot hög lönsamhet när vi skördar den gamla skogen, för att ha råd med god skogsvård och i övrigt kunna sköta hus, vägar och diken. Vi har under åren utvecklat vår skogsfastighet med nya skogsbilvägar, vilket gör att vi har en dryg mil att sköta.

Våra skogsmarker har mycket varierande jordar, med boniteter från T14 till G36. Det har gett en bred erfarenhet av vad som fungerar – och vad som inte fungerar.

Med decennier av praktiska erfarenheter av arbete i egen skog vill jag dela med mig av några tankar om det som nu är så populärt att diskutera i media – det så kallade ”hyggesfria” skogsbruket. Vi skogsbönder som ägnat hela våra yrkesliv i skogen måste också få komma till tals i denna debatt. 

Alla är överens om att skogen måste bli mera stormfast. Då ska man inte ha glesa skogar med små utspridda luckor och uppstickande stora träd som stormen får tag i. 

De allra flesta vill minska graninslaget i våra skogar. I de allra flesta barrskogar bildas en tät matta av granar när man glesar ut och hugger upp små luckor. Där kan andra trädslag och buskar inte etablera sig. Dessutom kommer det att uppstå granskogar på alldeles för magra marker. Just det vi försöker komma bort ifrån.

Alla, och då menar jag verkligen alla, hatar maskinspår som kan uppstå vid avverkning. I konventionellt skogsbruk kör man i bästa fall bara tre till fyra gånger under cirka 60 - 120 år. För att minimera spåren används ris att köra på. I hyggesfritt tänker man köra många gånger under samma period. Ett litet uttag ger alldeles för lite ris att köra på. Man kommer dessutom att tvingas köra i samma spår varje gång Vilket kommer att leda till djupare spår och mera rotskador än vi hittills sett.

När det hyggesfria skogsbruket ska skörda de större träden krävs en stor maskin som inte är lämplig för de mindre träden som behöver glesas ut samtidigt. Ska man då köra två skördare efter varandra?

Det sägs att de små träden i det lägre skiktet är värdefulla och ska bilda nya stora träd. Det är en sanning med modifikation. Små underväxande träd är ibland riktigt gamla, även ruttna och inte alls lämpade att bilda ny skog.

Grunden för skogsbruket är att det ska uppstå en vinst som kan återinvesteras i skötsel av ny skog. För skogsägare med små arealer, som de flesta har kommer det inte att bli något överskott om enstaka träd ska tas ut vid varje tillfälle. Få vill eller har råd att betala för att driva skogsbruk.

Den som en gång fällt ett stort träd bland en massa små, vet att resultatet är förödande med många sönderslagna småträd.

De hyggesfria skogarna kommer på lång sikt att vara lika på likartade marker vilket missgynnar artrikedomen.

Hyggesfritt kommer högst påtagligt att minska mängden träd och därmed kolinlagringen. Tar vi klimatkrisen på allvar kan vi inte göra så.

Mitt förslag, för att öka kolinlagringen, är i stället att vi ser till att bygga trähus med kvalitet som lagrar kol och kan stå i många hundra år och inte som nu, rivas efter sextio. För att öka acceptansen för trakthyggesbruket kanske man skulle kunna komma överens om en övre gräns för hur stort ett hygge får vara. Det kräver bättre planering och lång framförhållning men är inte omöjligt.

Efter ett halvt sekel av egen praktisk erfarenhet i den svenska skogen säger jag i alla fall nej tack till hyggesfritt.