facebooktwittermail d

”Kunde det svenska jordbruket överleva 1990-talet klarar det allt”

Tord Karlsson blickar tillbaka på 33 år i lantbrukspressen – och ser vilka hisnande förändringar som svenskt lantbruk har genomgått.

Traktor på landsväg.
På väg in i den nya tiden – betskörd på Söderslätt 1989. FOTO: TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Efter ett tredjedels sekel i olika roller på LRF Media är det dags för pension. För att förstå hur det såg ut för 33 år sedan och jämföra med i dag krävs en tidsresa. En bläddring i ATL från 1989 och 1990 blir till en hisnande resa tillbaka i tiden.

Då var jordbruket fortfarande reglerat och priserna gjordes upp i förhandlingar mellan LRF och staten. Men just dessa år skedde stora och omvälvande förändringar.

Kostnaderna för att med förlust exportera det överskott jordbruket producerade gav konsumenten dyra livsmedel och bonden lite betalt. Så kunde det inte fortsätta.

Lösningen blev en total avreglering. Jordbruket skulle verka på världsmarknadens villkor.

Nedmonteringen drevs hårt av jordbruksminister Mats Hellström och till stora delar var LRF med på tåget. Men det var hårda tag med tiotusentals bönder som protesterade i Stockholm och blockad av mejerier och av jordbruksbyråkratin i Jönköping.

Framtiden för jordbruket i skogs- och mellanbygder såg mycket mörk ut men innan avregleringen fick full effekt kom medlemskapet i EU och med det ett nytt jordbrukspolitiskt ramverk som bromsade den snabba nedläggning som var på väg.

Förutom striderna i politiken var det också stora konflikter i den kooperation som dominerade slakt, mejeri och spannmålshandel. Fusionsspelet hade börjat och den interna konkurrensen hårdnade. Världen förändrades snabbare än föreningarna hann med.

Den bestående föreställningen som bet sig fast i samhället var att svenskt jordbruk egentligen var onödigt. EU och resten av världen kunde försörja det svenska folket.

Jordbruket är i dag mycket annorlunda. Storleksrationaliseringen har pågått med oförminskad kraft och antalet gårdar av alla slag är mycket få jämfört med 1990.

Kooperationen har fusionerat, hamnat under utländsk kontroll, eller som i slakteribranschen, helt raderats ut. 1990 var farhågorna stora att kooperationen inte skulle klara att förändras tillräckligt snabbt och olyckskorparna fick i alla fall delvis rätt.

I dag är tonläget i samhället annorlunda. Jordbruksnäringen åtnjuter en helt annan respekt både från konsumenter och politiker i dag, och äntligen är tankarna på vår beredskap och vikten av självförsörjning levande igen. Teknikutvecklingen har gått framåt oerhört och jordbruksföretagen som helhet är mycket mer effektiva och resursstarka, men sårbara.

Även om stämningen är annorlunda saknas inte utmaningar och krafter som driver förändring. Precis som på 1990-talet finns risken att kraften i dessa förändringar underskattas.

Klimatförändringarna kommer att kräva stora investeringar i bevattning och avvattning. Det behövs nya sorter, nya grödor och odlingsmetoder. Kompetensförsörjningen är ett annat problem. För 33 år sedan fylldes spalterna I ATL av platsannonser för jobb i stallar och på fälten, och sökande strömmade till. Så är det inte nu.

På 1990-talet gjorde man ett stort nummer av att de stora gårdarna skulle producera bulkvaror och de mindre skulle vidareförädla och sälja direkt till konsumenterna. Så har det i viss mån blivit men några enkla bulkvaror finns inte.

All spannmål, mjölk och kött ska uppfylla strikta krav, både konkreta och mer vaga som produktens klimatpåverkan. Det kostar mer att producera än 1990-talets bulkvara.

Spaningen att små gårdar skulle sälja till konsument eller genom mindre aktörer har delvis besannats, och blivit väldigt lyckosamt för en del. Men det är ett hårt och arbetskrävande slit och marginalerna är små. Mejeriföretaget Dalsspiras konkurs nyligen visar hur svårt det är att hantera relativt billiga varor i liten skala. Rekoringar är ett försök men framtidens försäljningskanaler måste bli mer effektiva.

Att det finns en blandning av olika slags företag i olika storlekar är viktigt för framtiden. 

Den miljömässiga hållbarheten, som många klagar på, kommer jordbruket att hantera galant. Oron gäller den ekonomiska hållbarheten och även den sociala. Intrycket är att stressen och risken för utbrändhet har ökat. 

Den kampvilja och hårda tag som fanns i bonderörelsen för tre decennier sedan, när smockan ibland hängde i luften, var väl inte alltid så framåtsyftande. Men engagemanget lyser från tidningssidorna från 1989. Det behövs i dag också, det går inte att slå sig till ro med den välvilja som politikerna och konsumenterna visar.

Ekonomiskt och socialt går det ju faktiskt åt fel håll, och det är något som LRF kan kämpa hårdare för att komma till rätta med. 

Trots alla farhågor för framtiden är det lätt att ha goda förhoppningar. Kunde det svenska jordbruket överleva 1990-talet klarar det allt. 

Det svenska jordbrukets fina företag byggs av driftiga, kunniga och intressanta människor. Det har varit så roligt att träffa er och tack för alla samtal och mejl, kritiska som uppmuntrande. Det har varit väldigt givande att driva lantbrukets viktiga frågor, något som ATL med full kraft fortsätter med.

 

Fotnot: Tord Karlsson kommer även i fortsättningen att medverka på ledarsidan i ATL med en Utblick var sjätte vecka.