Till slut kom de överens – de oförenliga viljorna. Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har enats om reformeringen av strandskyddet och framtidens skogspolitik.
Som så ofta i politiska överenskommelser hävdar alla att de har dragit vinstlotten. Miljöpartiet säger sig ha stärkt strandskyddet och sett till att skydda mer skog. Centerpartiet säger ungefär motsatsen – att strandskyddet har förändrats i grunden och äganderätten har stärkts för skogsägarna. Socialdemokraterna på sin kant säger inte så mycket, men har uppnått sitt övergripande mål om att säkra ett regeringsunderlag.
Men att både Centern och Miljöpartiet har lyckats hitta en sakpolitisk överenskommelse om skog och stränder som båda är helnöjda med framstår som ganska osannolikt. Konflikten mellan partierna har framstått som djup. Så vilket parti har vunnit?
I stora drag verkar Centerpartiet ha tagit hem segern i skogsfrågorna. I frågan om reformeringen av strandskyddet kan i stället Miljöpartiet ha dragit det längsta strået.
Samtidigt bör inte Miljöpartiets förlust i skogsfrågorna överdrivas. Partiet såväl som miljörörelsen är splittrad i inställningen till skogsbrukets roll i klimatomställningen och till användningen av bioenergi. Så förlorarna i den nu överlämnade skogspropositionen är främst den falang i Miljöpartiet och delar av miljörörelsen som hårt har drivit på för att stoppa skogsbruk i en långt större skala än tidigare.
Vad som blir det långsiktiga resultatet av skogsuppgörelsen återstår dock att se. För även om den proposition som regeringen har överlämnat till riksdagen slår vakt om skogsbruket finns i den embryon till framtida konflikter.
Men innan orosmomenten lyfts bör vi se till det från skogsbrukets horisont positiva. Särskilt i ljuset av den oerhört infekterade skogsdebatten som har varit under senare tid är propositionen en balanserad produkt. Den innebär inte ett avsteg från dagens princip med frihet under ansvar för skogsägarna. Frivilligt formellt skydd pekas ut som den nya utgångspunkten. Dessutom påtalas värdet och vikten av ökade aktiviteter och ökad produktion i skogen. Det är viktiga tydliggöranden.
Att en S och MP regeringen är avsändare till propositionen bottnar också för att den skogspolitik som nu pekas ut kommer att ligga fast. Så även om det lär finnas en riksdagsmajoritet för förslag som än mer stärker den privata äganderätten till skog kan Centern genom den här uppgörelsen sägas ha säkra långsiktigheten i skogspolitiken.
I uppgörelsen saknas det omdiskuterade och spektakulära paketet om att på ett bräde förbjuda skogsbruk på en halv miljon hektar i nordvästra Sverige. Samtidigt verkar inte staten på något sätt ha backat från det målet. Planen framstår vara att över tid skydda de fjällnära skogarna genom statliga eller frivilliga initiativ. Resultatet blir detsamma, men chockverkan mindre.
En del andra potentiellt heta frågor skjuts på framtiden. Ett nationellt mål för ökad hållbar tillväxt i skogen samt formerna för en långsiktig rådgivningskampanj för hållbart brukande ska tas fram i dialog med ett antal av skogens intressenter. Dit räknas miljörörelsen. Därmed är det allt för tidigt att säga om bevarande- eller brukarperspektivet är det som i längden kan räkna hem segern i det som blir resultatet av skogsuppgörelsen.
En ytterligare punkt i skogspropositionen som det är osäkert att veta hur den utvecklas är den om att staten ska utveckla digitala fjärranalysmetoder som stöd till fältinventeringar. Efter nyckelbiotoperna anses det krävas ett nytt verktyg för staten att identifiera naturvärden. Det ska bli ett kunskapsunderlag tillgängligt för alla, vilket kan innebära att sådana som vill stoppa skogsbruk ges ett nytt verktyg efter nyckelbiotoperna.
Med skogspropositionen lämnad till riksdagen bör dock förhoppningen vara att skogsdebatten nu kan sansa sig. Vilket en hel del talar för.
I den stund skogspolitiken är färdigförhandlad minskar anledningarna för alla intressenter – från skogsindustri till miljöaktivister – att försöka påverka allmänhetens och politikens inställning till skogen. I och med att klimatmötet i Glasgow även kan läggas till handlingarna lär också kampanjerna i miljö- och klimatfrågor mattas av en del, när ord ska bli handling.
Så som konstateras i propositionen är den bästa platsen för rådgivning om skogen just i skogen. Samma sak gäller för skogspolitiken – nu bör de hårda orden i den offentliga debatten bytas mot konstruktivt arbete i skogen under de kommande årtiondena.
