facebooktwittermail

Platsen har betydelse, Per Bolund

Som att säga åt människor att de ska rycka upp sig själva med rötterna.

Per Bolund.
Per Bolund, miljöminister och språkrör för Miljöpartiet. FOTO: PONTUS LUNDAHL/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Tänk om gamla träd kunde tala. Så mycket de kunde berätta. Om människorna som har gått här före oss. Om människorna som har brukat sin plats på jorden. Som har huggit vissa träd och sparat andra.

Djupet i den omsorg om gården som många lantbrukare visar är nog svår att förstå för utomstående. Den är knuten till marken och stenarna. Det är ett ansvar långt bortom ekonomisk avkastning. Och den sitter i väggarna, på gårdar och lantbruksskolor.

På Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala sjunger studenterna i kårsången om ”jorden vi aldrig får svika i gärning eller i ord”.

En del lantbrukares kärlek – eller ska vi kalla det pliktkänsla – till marken ska inte idealiseras. Men det den ska inte heller förkastas. För den spelar roll.

På vissa ställen är banden till gården så stark att den håller i århundraden.

När JUF, Jordbrukare Ungdomens Förbund, på 1930-talet gjorde en inventering av släktgårdar i Sverige fann de över tusen gårdar som varit i samma släkts ägo i över 200 år. Sedan dess har hundratals tillkommit till listan. Och säkerligen finns många fler som den enskilda inventeringen har missat.

Att vårda jorden och skogen på samma plats som tidigare släktled är också en dröm som många fortfarande har. För den som är uppväxt på en gård på landsbygden är ofta den största vinsten i livets lotteri att få ta över gården. Att få bära vidare kunskapen om vilka träd som är de vackraste på gården och därför absolut inte får huggas. Att berätta för nästa generation var de sällsynta fåglarna och växterna finns. Och att få lära ut namnen på varje åker och glänta på ägorna.

Att många unga på landsbygden drömmer om att få bruka jorden precis som mamma och pappa, och mormor och morfar, är dock inte särskilt närvarande i den offentliga debatten. Uppfattningen är i stället att storstäderna har en oemotståndlig lockelse på alla unga.

Med det storstadsperspektivet blir det främmande att platsen kan ha en sådan betydelse som för många lantbrukare. En gård blir en markareal, som kan bytas mot en annan lika stor.

Kopplingen till marken har förlorats.

En som uppvisar det här perspektivet – att platsen inte spelar så stor roll – är miljöminister Per Bolund (MP). Nyligen frågades han ut i SVT:s Agenda om skogspolitiken. Och då förespråkade Bolund fortsatt stor inlösen av privatägd mark inom ramen för miljö- och klimatpolitiken. Särskilt argumenterade han för planerna på att staten ska skydda en halv miljon hektar fjällnära skog.

Bolund får av intervjuaren en rak fråga om varför inte de tusentals privata markägare – som i generationer kan ha skött sin skog – inte ska få behålla rätten att bruka den. Miljöministern svarar då att om markägarna vill fortsätta vara skogsägare kan de få skog på annat håll av statliga Sveaskog.

Det är som att säga åt människor att de ska rycka upp sig själva med rötterna.

Den här konfrontativa skogs- och naturvårdspolitik som Miljöpartiet driver slår också direkt mot det långsiktiga brukandet av naturen. Den inneboende naturomsorg som finns i ett jord- och skogsbruk som spänner över generationerna blir plötsligt riskabel.

Det dagens naturvårdsmodell åstadkommer genom att värdefulla naturområden löses in till staten är att gamla träd och sällsynta fåglar blir en risk för markägarna. En risk att förlora sin plats på jorden, den de aldrig får svika.

Politikerna borde i stället för att göra en rik natur till en risk för markägare uppmuntra till fortsatt vård av värdefull natur över generationer. Här finns grunden för en annan naturvårdsmodell än dagens, som bygger på statlig inlösen av värdefulla marker. Det behövs i stället en modell som bygger på att uppmuntra ägarnas drivkrafter att vårda sin ärvda mark för kommande släktled.

Det finns en annan väg inom skogspolitiken än den miljöminister Per Bolund förespråkar. Och alla de gamla träd vi ser i landskapet i dag kan vittna om att den fungerar.