Att Vattendirektivet kommer att få stora konsekvenser för lantbruket har hela tiden varit uppenbart. Men ännu vet vi inte riktigt hur illa det kommer att sluta. LRF och vattenmyndigheterna har olika siffror, men vi kan vara säkra på att det handlar om miljardbelopp och att kostnaderna i vanlig ordning har underskattats.
Dränk inte lantbruket i vattenkostnader
Före sommaren är det tänkt att regeringen ska pröva vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram och förvaltningsplan för Sveriges vatten åren 2016–2021. Landets skogs- och lantbrukare bör förena sig med landets vattenkraftverksägare i en stilla bön för att regeringen låter det sunda bondförnuftet råda.
Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Enligt Vattenförvaltningsförordningen kapitel 4 § 10 finns det möjlighet för vattenmyndigheterna att ställa mindre stränga krav på förbättringsåtgärder om de skulle medföra orimliga kostnader att uppnå kraven. En säkerhetsventil skulle man kunna tro och hoppas.
Havs- och vattenmyndighetens (HaV) egen vägledning (rapport 2014:12) tar en snabbt ur den villfarelsen. Där står att en orimlig kostnad i detta fall handlar om ”påtagligt högre kostnader än nyttor” – för miljön. Vad begreppet ”påtagligt högre” innebär i sammanhanget har inte ens EU-kommissionen klart för sig.
HaV anser dock att vad som är rimliga kostnader ska baseras på en samhällsekonomisk analys och inte en företags- eller branschekonomisk bedömning. En pågående mjölkkris är alltså inte ett argument.
För att reda ut hur ”orimliga kostnader” ska bedömas har HaV gjort en analys av hur kostnaderna för åtgärdsförlagen förändrar lantbrukets betalningsförmåga (rapport 2016:1). HaV konstaterar att lönsamheten är svag och att de flesta mindre lantbruksföretag inte ens har möjlighet att ta ut en lön motsvarande nedlagd arbetstid.
Vidare konstaterar man att åtgärdsprogrammets kostnader påverkar konkurrenskraften negativt, men landar märkligt nog ändå i slutsatsen att betalningsförmågan inte påverkas i någon större utsträckning av de föreslagna åtgärderna.
Vi kan alltså vara ganska säkra på att vattenmyndigheterna, om de får chansen, kommer att försöka driva igenom de åtgärdsförslag som finns, utan hänsyn till de berörda lantbrukens betalningsförmåga. Vad det innebär för de bönder som i dag sliter utan lön för att betala sina räkningar krävs ingen fantasi alls för att räkna ut.
Nu står hoppet till regeringen. Vattenmyndigheterna måste tyglas om vi ska ha något lantbruk kvar i Sverige. Riksdagens Miljö- och jordbruksutskott är tack och lov enigt, sånär som på Vänsterpartiet, om att hänsyn måste tas till arbetstillfällen i hela landet och ett konkurrenskraftigt jordbruk (betänkande 2015/16:MJU14).
Politikerna måste ta ansvar för att enskilda gårdar inte sänks i vattenbyråkratins malström av åtgärdsförslag.