Djurskyddet förutsätter objektivitet

Landets djurskyddsinspektörer utför ett viktigt arbete. Svenskt lantbruk har en djurhållning med högt ställda krav och som tack för det konsumenternas förtroende. Tyvärr finns det anledning att befara att lantbrukarnas förtroende för djurskyddstillsynen är vacklande.

Vanvård av djur förekommer tyvärr. Vi har lagstiftning och regelverk som ska följas för att säkerställa en god djuromsorg. I tillämpningen av lagen måste olika bedömningar göras vilket kan leda till att det finns olika uppfattningar om reglernas praktiska innebörd.

Om en djurskyddsinspektör är djurrättssympatisör på fritiden är det inte otroligt att det påverkar professionella bedömningar i jobbet. Det finns många personer med hög integritet som kan hålla isär olika roller, men om djurskyddsinspektörer i stor utsträckning delar värdegemenskap med djurrättsrörelsen så påverkar det oundvikligen hur lantbrukare uppfattar de offentliga tjänstemännens föreskrivna oberoende.

Enligt den så kallade objektivitetsprincipen, som omfattar alla som företräder en myndighet, gäller en skyldighet att handla med saklighet och opartiskhet och hålla sina personliga åsikter utanför. Det är lätt att tänka sig att det kan vara svårt ibland, men objektivitet är helt nödvändigt för att den offentliga förvaltningen ska fungera enligt grundlagarna.

När det gäller djurskydd så har enskilda tjänstemän stor makt över djurhållarna. Ännu större makt får de efter årsskiftet då länsstyrelsernas befogenheter utökas med tidigare polisiära uppgifter som att verkställa omhändertagande av djur. Dessutom tillmäts djurskyddsinspektörernas vittnesmål stor vikt av domstolarna, just som en följd av objektivitetsprincipen.

Vi har tack och lov åsiktsfrihet i Sverige som även omfattar myndighetsanställda, så länge åsikterna inte påverkar jobbet. Därmed inte sagt att tjänstemännens privata åsikter inte påverkar förtroendet för myndigheten. Om en djurskyddsinspektör på sin fritid sympatiserar med djurrättsorganisationer, så är det svårt att föreställa sig att en djurhållare inte skulle känna sig besvärad av att den som utför tillsynen anser att verksamheten borde förbjudas och att djurhållaren i fråga är en omoralisk förtryckare av djur.

För att tillsynen ska fungera krävs förtroende, kompetens och rimliga regelverk med tydliga bedömningsgrunder som minskar risken för godtycke. Länsstyrelserna som arbetsgivare måste, inte minst vid rekrytering av personal, ta sitt ansvar för att upprätthålla förtroendet, liksom djurskyddsinspektörerna i yrkesrollen.

Om objektiviteten inte kan tas för given lär djurskyddsinspektionen behöva reformeras, kanske i riktning mot någon form av partssammansatt tillsynsorganisation där det blir tydligt vilka intressen som företräds.