facebooktwittermail d

”Disneyfiering av djuren är förlegat”

Vi behöver inte vända oss till barnfilmer för att få en inblick i djurens mentala värld, vi kan vända oss till forskningen.

Silhuetter av kor i motljus.
FOTO: AFP PHOTO/JOE KLAMAR

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Begreppet ”disneyfiering” används ofta för att beskriva när människor av olika skäl tillskriver djur mänskliga egenskaper som känslor och förstånd. Det är menat som något negativt; en barnsligt naiv syn på naturen som något tillrättalagt, fjärran från evolutionens brutala verklighet. Men är det så fel att tillskriva djur vissa mänskliga egenskaper?

På det rent biologiska planet är vi människor ju också djur. En bonde och en ko har samma fysiologiska och neurologiska funktioner i kroppen. De reagerar på akut stress – ett rovdjur i hagen eller en bil som plötsligt susar förbi – med pulshöjning och de reagerar på kronisk stress – ständig oro över att bli bortjagad från maten eller ständig oro över den stackars kon som aldrig får äta ifred – med förhöjda kortisolnivåer.

Frågan är om bonden och kon upplever de här biologiska processerna på samma sätt. Vad känner en ko när hon är stressad? Är det lika jobbigt för henne som för oss, eller är det bara en rent biologisk överlevnadsmekanism utan mental påverkan?

Neurobiologen Jaak Panksepp fann att de nervbanor i människans hjärna som aktiveras när vi känner sådant som saknad, ilska, förväntan och kärlek även återfinns hos andra djur. Han fann dessutom att när dessa nervbanor aktiveras så beter sig individen på liknande sätt, oavsett om det är en människa eller en råtta: arga människor ville hitta någon att skälla på, arga råttor attackerade närmsta burgranne. Panksepp kunde identifiera sju grundläggande känslosystem som verkar finnas hos alla djur: förväntan, lek, kärlek, rädsla, ilska, saknad och (föga förvånande) lust. Det innebär att en bonde och en ko har samma förmåga att uppleva de emotionella konsekvenserna av en stressande situation, som till exempel rädsla eller saknad.

Men vet en ko om att hon är rädd då? Frågan om djurs förmåga till självmedvetande är ett hett ämne i forskarvärlden. Traditionellt krävs att en art klarar det så kallade spegeltestet: om en individ visar tecken på att känna igen sin egen spegelbild, utifrån mycket specifika beteendekriterier, anses den vara självmedveten. Människor klarar spegeltestet vid cirka två års ålder, med stora individuella skillnader upp i åren. Andra arter som klarat spegeltestet är schimpanser, skator, delfiner – och nyligen även blå putsarfisk.

Kan en blå putsarfisk vara självmedveten, men inte en ko? Frågan visar på det absurda i att kategorisera kognitiva processer som absoluta tillstånd. Etologen Frans De Waal föreslår i stället att vi bör betrakta kognitiva egenskaper som en evolutionär skala, där olika arter har olika grader – och kanske även versioner. Hundar klarar till exempel inte spegeltestet, men de kan skilja på sin egen och andra hundars doft. Kanske är deras självuppfattning inte kopplad till utseende utan till lukt? Kanske är det likadant för kon?

Disneyfiering av djur är förlegat. Idag behöver vi inte vända oss till barnfilmer för att få en inblick i djurens mentala värld, vi kan vända oss till forskningen. Och som vanligt överträffas dikten av verkligheten.