”Det våras för en ny typ av kollektivisering i Centralasien”
I Centralasien tror de styrande att klusterjorbruk kan bidra till jordbrukets modernisering men riskerna med en ny typ av kollektivisering är stora.

Här skriver gästande eller fasta skribenter från när och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen eller historien. Åsikterna är skribentens egna och speglar inte nödvändigtvis ATL:s ledarsidas ståndpunkter. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.
Under de senaste åren har jordbruket i Centralasien, i länder som innan 1991 var del av Sovjetunionen, påbörjat en omfattande omvandling.
Särskilt i Uzbekistan har staten aktivt introducerat så kallade klusterjordbruk – integrerade produktionssystem där företag organiserar värdekedjan från odling till förädling och export. Liknande modeller har också spridit sig till Kazakstan, Kirgizistan och i viss mån Tadzjikistan. Reformen har ekonomiska fördelar men kan också ses som en ny form av kollektivisering.
Små och medelstora jordbruk i Centralasien har svårt att få tillgång till krediter, modern teknik och internationella marknader. Genom att knyta bönder till större agroindustriella företag vill man nu skapa stordriftsfördelar och reella värdekedjor med fördelar för både bönderna och landet. Företagen ska tillhandahålla utsäde, gödsel, maskiner och finansiering, samtidigt som de garanterar uppköp av skörden.
I Sverige var det bondekooperationen som utvecklades för att exempelvis hantera uppköp av insatsvaror och förädling i mejerier och slakterier. En mera organisk utveckling som naturligtvis tog lång tid.
I Uzbekistan har modellen fått stor betydelse inom bomulls- och textilsektorn. Tidigare styrdes produktionen genom statliga kvoter och att staten gav krediter och fördelade insatsvaror, men i dag organiseras en stor del av produktionen genom privata klusterföretag.
I en uzbekisk raion (motsvarande en stor svensk kommun) ger staten ett företag ansvar för insatsprodukter och förädling av en viss produkt från jordbruket. Företaget kan arrendera mark men köper till större delen upp råvara från privata bönder. Företagen får ett lokalt monopol och bönderna får acceptera de priser som sätts – på insatsvaror och senare på skörden. Klusterföretagen, som får stöd av staten, utses utan någon upphandling. Man kan föreställa sig olika tveksamma processer, till och med korruption. Å andra sidan ställs också krav på de företag som etableras.
Under mitt besök för något år sedan i en uzbekisk raion där den administrativa ledningen var värdar, var man mycket positiva till den nya politiken och hur man lyckats locka italienska investerare. Men man ville inte diskutera nackdelarna med monopolet som etablerats.
Klusterföretagen förutsätts ha ekonomiska muskler för att kunna investera i förädling och exportkapacitet. När det gäller just bomull så finns en strävan att man inte ska exportera råvara utan i stället en förädlad produkt. Det finns ett stort behov av nya arbetstillfällen då befolkningstillväxten är hög.
Idealbilden är att klustren integrerar hela värdekedjan och öka därmed förädlingsvärdet på produkterna. Klusterföretag kan också investera i teknik som bönder annars inte har råd med, såsom droppbevattning eller moderna skördemaskiner. Systemet sägs också stabilisera inkomster genom långsiktiga kontrakt mellan bönder och företag. Det finns indikationer på viss ekonomisk framgång och högre skördar per ha där man infört det nya systemet.
Samtidigt finns betydande kritik. En central invändning gäller maktbalansen mellan klusterföretag och bönder. Eftersom företagen har ett monopol och kontrollerar både insatsvaror, krediter och uppköp hamnar jordbrukarna lätt i ett beroendeförhållande. Böndernas frihet att välja vad de ska odla eller till vem de ska sälja begränsas. Det finns exempel på att monopolföretagen har tagit från bönderna arrenderad mark för att odla i egen regi.
I övriga delar av Centralasien utvecklas liknande modeller. Kazakstan experimenterar med kluster kopplade till spannmåls- och köttproduktion, medan Kirgizistan främst är inriktad på frukt- och mejerisektorn. Gemensamt är ambitionen att integrera små jordbruk i större ekonomiska nätverk. I Kirgizistan där man kanske inte kan finna så finansiellt starka företag att bygga på, satsar man också på bondekooperation.
Centralasiens bevattnade jordbruk har stora möjligheter att utvecklas och bli mer lönsamt. Regionen ligger mittemellan två stora livsmedelsimportörer, Ryssland och Kina. Men en förbättrad logistik och specialisering måste till. Kan etablering av kluster bli ett verktyg för modernisering?
Kanske, men bara om relationen mellan företag, staten och bönder är balanserad. Annars kan historien med kollektivisering, nu i en ny form, upprepa sig på landsbygden.
Bo Libert
Agronomie doktor och tidigare lantbruksråd vid den svenska ambassaden i Moskva 1988–1990.