facebooktwittermail

”Strid om flygbas och förlamande rikedom”

Maktskifte i Norge. Edvard Hollertz i en utblick om vad som möter den nya regeringen.

Edvard Hollertz
Edvard Hollertz är ledarskribent i ATL. Han är utbildad agronom och äger tillsammans med sin bror en fjällgård i Norge. FOTO: PRIVAT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

Utblick är ledarsidans vinjett för skrivna utblickar. Här skriver gästande eller fasta skribenter från nära och fjärran för att vi ska lära oss mer om världen.

Norge har sedan ett par veckor tillbaka en ny regering.

Efter åtta år fick den borgerliga regeringen ledd av Høyres Erna Solberg lämna över makten till en allians mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Arbeiderpartiet är Norges motsvarighet till Socialdemokraterna. Senterpartiet har däremot en profil som är lite svår att hitta en motsvarighet till i Sverige. Det är ett utpräglat landsbygdsparti som kämpar hårt emot centraliseringar.

Redan efter ett par veckor som regeringsparti har det dock visat sig enklare sagt än gjort för Senterpartiet att leva upp till löftet om att sätta stopp för centraliseringsivern.

Den 21 oktober beslutade det norska stortinget att flytta en flygbas från Andøya, en stor ö norr om Lofoten. Något som Senterpartiet före valet hade motsatt sig å det bestämdaste.

Lokalsamhället hade också högt ställda förhoppningar på Senterpartiet – hela 54 procent av rösterna på Andøya lades på Senterpartiet. Men i regeringsförhandlingarna med Arbeiderpartiet fick löftet om att rädda kvar flygbasen överges.

Det inträffade visar att det tyvärr är svårt att vända trenden med centraliseringar – något som märks även i många svenska landsbygder. Men till skillnad mot i Sverige är det nog enklare att argumentera emot centraliseringar i Norge eftersom pengar inte är ett lika stort problem.

För i bakgrunden av den norska politiken finns ständigt de enorma oljepengarna. Visserligen ska inte Oljefonden användas till valfläsk. Men vetskapen om att Norge är ett av världens rikaste länder gör ändå något med folk.

Massa pengar i fonder är en bra grogrund för idén om att man kan kosta på sig. Det är en idé som lär få än större fäste eftersom kriser är något som Norge än så länge har kunnat köpa sig ur. Finanskrisen runt år 2018 såväl som oljeprischocken 2014 klarade Norge genom att öppna plånboken.

Just detta – att Norge har tillräckligt mycket pengar på banken för att hantera finansiella kriser – riskerar också att bli något av en förbannelse inom politiken eftersom reformer då lätt uteblir. För som bekant är det oftast först i samband med kriser som större och behövliga reformer genomförs.

Kanske är också avsaknaden av ekonomiska kriser orsaken till att inga riktigt stora ekonomiska reformer genomfördes under Erna Solbergs tid som Norges statsminister. Under den borgerliga regeringen ökade även de offentliga utgifterna som andel av BNP.

Och att de offentliga utgifterna fortsätter att öka i Norge är det som förväntas nu när Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska leverera på sina vallöften, även om just flygplatsen på Andøya fick offras.