facebooktwittermail

”Många hinder för svenskodlat protein”

Med alla begränsningar som finns för odlingen är det fullt begripligt att lantbrukarna är försiktiga och inte tar alltför stora risker.

Odlingen av renodlade proteingrödor som ärter och åkerböna tar aldrig riktigt fart.
Odlingen av renodlade proteingrödor som ärter och åkerböna tar aldrig riktigt fart. FOTO: TRONS/TT

Detta är en ledartext. Det innebär att den speglar ledarsidans uppfattning i en fråga. Läs mer om ATL:s publicistiska målsättning här.

I flera decennier har importerat sojamjöl varit ett oumbärligt proteinfoder på svenska gårdar. Mängden har förvisso minskat på senare år. Särskilt för nötkreatur har man hittat alternativ men sojamjölet fortsätter att vara viktigt.

Lika glädjande som en prishöjning på olje- och proteinväxter är för växtodlaren, lika kännbart är det för djuruppfödaren. Priserna har stigit på världsmarknaden och slår hårt mot lönsamheten. Extra kännbar är importen av soja, särskilt som vi genom en branschöverenskommelse sedan lång tid tillbaka använder GMO-fri soja som har stigit mycket i pris.

Behovet av alternativ framstår tydligt och klart men lösningen uteblir. Odlingen av renodlade proteingrödor som ärter och åkerböna tar aldrig riktigt fart.

Det finns många orsaker till det. Odlingen av ärter, åkerbönor, bruna bönor och konservärter har varierat en hel del de senaste tio åren, mellan 40 000 och 66 000 hektar.

Toppåren var 2016 och 2018. I år odlas preliminärt 51 000 hektar.

Det varierar. Ännu mer varierar hektarskördarna. Ett dåligt år, som 2018 när arealen sorgligt nog var på topp, var genomsnittsskörden av ärter och åkerbönor cirka 1 300 kilo per hektar.

Inte konstigt att den sådda arealen året därpå var betydligt mindre. Detta mönster går igen, efter ett svagt år tappar odlingen i omfattning.

Ett bra år är hektarskördarna 3–4 ton per hektar. Då är svenskt protein en bra affär. Men poängen är att det kan man inte lita på. Inte heller kan odlingen växa eftersom det måste gå ett antal år innan de kommer tillbaka på samma fält för att undvika växtföljdssjukdomar.

Den växande oljeväxtodlingen är naturligtvis glädjande och ger ett bra tillskott till det inhemska proteinfodret. Men även här sätter växtföljdsbegränsningarna hinder i vägen för expansionen. Om EU-byråkratin bjöd till i stället för att bromsa skulle större odling av grödor till bioenergi också ge rester att använda till foder.

På grund av alla dessa faktorer kommer vi att vara beroende av importerat proteinfoder. Det kan gärna vara raps, ärter och åkerböna från norra Europa men tyvärr kommer soja från andra sidan Atlanten att vara viktig länge än.

Den ska då vara certifierad och GMO-fri för att uppfylla kundens krav. Det vore önskvärt att släppa kravet på GMO-frihet men det är en fajt som livsmedelsindustrin och handeln inte är beredd att ta.

Den GMO-fria sojan har stigit kraftigt i pris. Det börjar bli ont om odlingsarealer i USA och Sydamerika och efterfrågan ökar på den europeiska kontinenten. Insikten om att djurfoder har blivit betydligt dyrare borde fortplanta sig genom livsmedelskedjan till butiken och till konsumenten. Berättelsen om maten blir allt mer komplicerad men om vi inte lyckas föra ut att höga krav måste få kosta är produktionen dödsdömd.

Det är på många sätt glädjande med det stora intresse som nu finns för att odla och utveckla proteingrödor till livsmedel i Sverige. Att öka odlingen av gråärt, linser och andra bönor än de bruna är bara positivt. För ett antal företag kan det vara vägen till bra lönsamhet.

Men det är inte enkelt. Land Lantbruk uppmärksammade nyligen att den svårkontrollerade bönsmygen i allt högre grad angriper åkerbönan. Angripna plantor duger inte till livsmedel och hur ska man hitta dem?

Det är alltså många hinder på vägen för en ökad odling av proteingrödor både som foder och till livsmedel. Ändå propageras det mycket för att ersätta soja med svenskt protein. Det fungerar till en viss gräns.

Med alla begränsningar som finns för odlingen är det fullt begripligt att lantbrukarna är försiktiga och inte tar alltför stora risker, även om de ibland går utanför sin komfortzon och odlar grödor som inte är att lita på.

För detta ska de ha erkänsla och inte kallas bakåtsträvare eller framstegsfientliga för att de inte odlar mer. För att odlingen ska växa på allvar behövs bättre sorter och odlingsteknik.